Grymt!

Jag ska aldrig mer skriva att jag ska uppdatera oftare, igen...

Ni vet låtar som man direkt känner att det här, det här ska spelas när de bär ut kistan genom kyrkportarna någon gång i framtiden!

Det här är en sådan:



Jul var kul! Nyår ska bli grymt!

Respekt?

Helg och jobb är aldrig en bra kombination.

För min del innebar det att gårdagens begivenheter inledningsvis avnjöts med ett litet antal flaskor öl. Väl på lokal så bestod det som rann ner genom strupen dock av socker enligt hemligt amerikanskt recept.

Det positiva med alltihop var att det gav mig ett ypperligt tillfälle för ett socialt experiment.
Man hänger som bekant med lite bättre utan en hjärna på standby.
Just standby är förmodligen också kvällens ord.
Det var mycket av den varan.

Jag har varit full, packad och redlös, ja rentav smått galen i bland. Men jag kan ärligt påstå att jag aldrig använt alkoholen som en ursäkt för att bete mig som jag vill.
Inte heller har jag låtit den ta över så till den grad att jag farit som en flipperkula mellan folk. Jag har haft vett att kasta in handuken innan dess.

Här kommer standby in.

Min kväll spenderades till största del med att hålla balansen efter knuffar av kortväxta fjortisar som inte hade något på lokal att göra överhuvudtaget. Eller för den delen medelålders män och kvinnor som borde inse att de är just medelålders. Detta på grund av att alltför många stänger av, låter sig falla i standby och skiter i allt vad hänsyn heter.

Allra värst blir det när folk som man trodde hade karaktär faller in i detta mönster.
Vart tog respekten för den egna personen vägen?
Det finns få saker som jag föraktar så mycket som när folk låter kontrollen falla till förmån för dagisbeteende eller som en ursäkt för att våga vara någon.

Kvällen började bra men slutade med ett par, tre tillfällen då jag tappade respekt för både folk och det rådande tillståndet.
Ska det vara så jävla svårt att bete sig, och om man är vuxen, bete sig som om man vore det?

Viker man ner den man är kan man lika gärna lägga sig på golvet och pissa på sig själv!

Vad gäller sociala experiment.
Jag gillar sådana
Att granska de som inte tror eller förstår att någon granskar dem. Eller för den delen att se igenom dem som inte förstår att de är som öppna böcker.

Det finns en viss charm i människor som tror de har överläget helt enkelt!
Men jag är inte mer arrogant än att jag förstår att det säkert finns en och annan som skulle placera mig själv i den kategorin.
Däremot är jag kall nog att i så fall låta dem tro att de har rätt!

Kanske handlar allt om att jag bara är en grinig jävel.
Men hellre en grinig jävel än en komplett idiot!

Kvällens citat: "Säg som det är, du är som mig, du hatar folk!"

FFS!

Helvete!
Jag förnekar mig inte. Uppdateringen suger värre Nordsjön när den är som stormigast.

Den senaste tiden har präglats av träning med Gôbbfan Nr.3. Det är många år sedan motivationen för att pumpa lite muskler existerade men nu har den vaknat till liv igen.
Jag riktigt njuter av det även om jag är rejält skärrad över vissa saker. Otäcka snorungar som står och spanar in våra arslen alltså...nej, de är inte kvinnliga...ja, tyvärr finns de i vår gemenskap.
Det värsta är att lillbrodern till en nämnd slyngel verkar ha siktat in sig på min bättre hälft. För några helger sen kom han med intima förslag som han förtäckt uttryckte: "Du kan skaffa en rosa handkontroll så att vi kan byta djur med varandra".
Jag vet nog vad det innebär...han ska passa sig!

Den senaste tidens stora begivenhet var Motörhead-konserten i Karlstad.
Det var förjävla kul men blev tyvärr lite sönderryckt. Det var skytteltrafik mellan Mikkey Dee's frilla, baren och toan.
På det hela taget var det dock skitkul. Särskilt dagarna efter när all dokumentation offentliggjordes. Det kommer mera sägs det och efter varje fest står det ännu mer klart att vi är totalt sjuka i huvudet.

Jag saknade dock att Lemmy väste fram: "I am the one, Orgasmatron..."

Det är snart jul också!
Jag har redan införskaffat två klappar till mig själv...mumma!

Ska försöka uppdatera bättre än tre gånger var tredje vecka framöver.

Fuck yeah!

Touchdown!

Jag är kräsen som fan när det gäller film även om mina guldkorn är många.
En av mina största favoriter är Any given Sunday av Oliver Stone med Al Pacino och Jamie Foxx.
Jag vet inte riktigt varför men jag tröttnar aldrig på den vilket är ganska unikt för att vara mig.

Den som säger att idrotten inte är vacker borde se den. För det här är vackert på hög nivå trots att det är skådespeleri:



Det jobbiga med klippet ovan är att det slutar för tidigt.
För det är när Jamie Foxx står ensam och pianoslingan i Moby's Everloving drar igång som håren på armarna ställer sig i givakt.

Det är väl inte så att jag namedroppar? ;)

Jävla hemmafruar!

Här sitter man!
Hjälplös och uttråkad med Assassin's Creed inom räckhåll. Men nej, då ska det tittas på Depserate Housewives och tjuras.

Helvete!

Byter ringsignal istället, Socio med Stone Sour får det bli.

Höst!

Det blåser lite småkallt nu för tiden.
Men hittills har hösten varit ganska skön.
Mörka kvällar i soffan med endera Xbox-handkontrollen eller flickvännen i händerna (ordningen jag nämnde dem i är inget som man ska försöka tolka och göra sig rolig över).
Det har helt enkelt funnits ett mått av harmoni med i vardagen.

Men nu börjar det krypa lite i skinnet. Vardagen är lite tråkig och rentav osexig.
Jag längtar efter förändring och förnyelse. Men kanske är det bara naturligt, allt som är roligt är även det tråkigt ibland.
På tal om förändring. Imorgon ska jag och The Gôbbfan formerly known as Bengt Dennis börja träna. Här ska det bli muskler och jävelskap som i fornstora dagar. Jag hyser en viss förhoppning för att sommaren ska bli angenäm.

Jag blev lite nostalgisk idag. Audioslaves dänga I am the highway rullade igång när jag satt och slet som bäst på jobbet. Jag stannade upp en stund och nickade instämmande. Då träffade låten rätt i hjärtat idag är den som en tatuering på samma ställe!
Den är bara så jävla vacker:

Skrivkramp!

Det skrivs lite för tillfället.

Läs rubriken igen så förstår du.
Är det någon som kan skylla på det så är det jag!

Dagens hjälte

Om du ber mig nämna två fotbollsspelare som jag tycker är lite mer än bara vanliga dödliga lirare så finns det också bara två givna svar:

Nummer ett är tveklöst det hårdaste som någonsin beträtt en välklippt gräsmatta, Stefan Schwarz.

Nummer två är en så där kille som egentligen ser lite för nallebjörnsmässigt stilig ut för att man ska ta honom på fullt allvar. Men när Jamie Carragher ställer upp på planen och hans blick pendlar från vänlighet till krig, då ryser i alla fall jag av otäckt välbehag.
Det är något stort med den där mannen som inte riktigt går att förklara.
En sak är i alla fall säker och det är att Schwarz aldrig kommer att kunna känna sig riktigt säker på den där förstaplaceringen.

Dagens hjälte:

Tveksamt...?

Jag bestämde mig för att byta alarmsignal på mobilen igår.
Jag är helt allergisk mot den där störiga jävla signalen som vanligtis är standard i en klockradio. Den finns för övrigt med i en nanonsekund i början på någon reklam som går på tv för tillfället. Bara den där nanosekunden för mig att tugga fradga och kräva att blod måste flyta för att jag tvingas utstå oväsendet.
Därför använder jag mobilen som väckarklocka.

Fram tills igår hade jag Stolen Prayer med Alice Cooper på grund av dess lugna början som gör att man vaknar så där lagom snabbt. I brist på annat bytte jag till Nothing's the same med Black Label Society.
Egentligen ett dåligt val för det innebär att jag kommer att vakna varje morgon och bli sentimental och ledsen.
Den påminner mig nämligen om alla man har varit tvungen att, om inte för evigt men ändå, ta farväl av. Särskilt i samband med studier eftersom mitt liv i stort sett bara har bestått av just studier.
Samtidigt handlar den om livet och verkligheten och att allting ständigt förändras.
Men framförallt sjunger Zakk Wylde om läxan man aldrig lär sig.
Nämligen att inte fästa sig för mycket vid människor för att de förr eller senare kommer att försvinna...på ett eller annat sätt.

Jag älskar låtjäveln trots att den gör mig aningen nedstämd.

Sen talar den egentligen för sig själv:
Nothing's the same - Black Label Society

Nej nu räcker det!

Jag klarar inte av när folk som inte kan hantera det svenska språket försöker skriva som om de behärskar det fullt ut.

Idag har jag nämligen läst det värsta pekoral jag någonsin stött på.
På Stockholm Citys spelblogg finns något som är en korsning av en recension och det som de väljer att kalla kärleksförklaring.
Ämnet är det nya Nintendo Wii-spelet Metroid Prime 3 Corruption.
Jag är ett barn av min tid, uppväxt med Nintendos grå låda och given Metroid-anhängare. Därför blir jag bara matt av att läsa skräpet. Skribenten pissar på Samus Aran när han i själva verket tror att han skrivit en hyllning.
Det är en text som befinner sig på samma nivå som all skit man skrev på högstadiet när man trodde att man kunde hantera språket!

Idag är jag uppriktigt glad att jag sålde mitt Nintendo Wii och införskaffade konkurrentens elit-konsol. Min spelupplevelse vad gäller Metroid Prime 3 Corruption är sedan en kvart tillbaka helt och hållet förstörd .

Jag borde egentligen inte länka till vansinnet men jag antar att en källhänvisning är på sin plats:
http://blogg.expressen.se/cityspel/entry.jsp?messid=298243

Till saken hör att jag har en kamrat som arbetar för samma publikation, skriver om samma ämnen och som dessutom är en utmärkt stilist.
Tänk om han fått uppdraget att skriva recension istället...

Fy fan!

Eddie!

Vi diskuterade världens, i mitt tycke, bäste komiker igår över 13 öl!
Njut:



Because it's a fucking h in it...

Malt, humle, jäst och vatten!

Ibland är det lite småjävligt i vardagen.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var en tämligen korpulent liten gosse. Av en slump och med lite vilja blev jag över tid en ganska tunn, ung man. Nästan lite för tunn faktiskt men det råddes det snart bot på med en resa till ett land där det inte rådde någon brist på socker.
Där någonstans nådde jag nog stadiet lagom och det har hållit i sig ganska bra.
Ända till den här helvetessaken dök upp i mitt liv:



Jag testade flickvännens våg idag förstår ni.
Vanligtvis brukar jag hålla mig borta från vågar på grund av det där med lite för tunn.
Idag var jag dock tvungen och kontentan av de sekunderna är helt enkelt:

Nu blir det skärpning!
Dekadensen är ett minne blott...för en tid framöver vill säga.

Och nej, det är inte jag på bilden. Det är någon konstig jävel som dök förbi när vi invigde helvetesmaskinen.

Det är inte det att...

...jag är dålig på att uppdatera. Jag skriver helt enkelt bara när jag vill.

Nu vill jag egentligen inte skriva men såg det som ett nödvändigt ont för att förtydliga.

Imorgon är det fredag!
Inte?
Jo, för mig är det fredag för jag tar så att säga "HÄLJA!!!" som min vän 7yler skulle sagt. Han hör mycket dåligt, det är så jävla illa att han lyssnar i tratt. Det är också därför han skriker så jävligt. 7yler är helt omöjlig att ha med bland folk på grund av allt oväsen han för.
Ni kanske undrar hur han ser ut, jag brukar ju trots allt nämna honom med jämna mellanrum. Faktum är att 7yler är mannen här ovan, fångad i ett ögonblick då han skrämde bort en skock turister från en av våra fester i somras.
Han svär nåt rent förjävligt också och är allmänt oborstad överlag.
Jobbig jävel helt enkelt men man överlever om man inte bryr sig för mycket när han börjar veva och ska slåss.

Nåväl, godnatt!

Idol!

Jag blir förbannad över vissa deltagares låtval ibland.

Det kan inte vara så fruktansvärt främmande för de skönsjungande männen och kvinnorna att inse att en vinst även handlar om publikfrieri.
Sen måste man nog också ha lite distans också. Att välja ett stycke av Lauryn Hill är som att be ormjäveln nedan att bita en i häcken. Men samtidigt som man ska akta sig för att välja en låt av artister som är mer än unika så finns det väl också en charm i att göra just det. Då ska man dock vara jävligt säker på att man gör en bra tolkning.

Vad gäller årets svenska upplaga är det egentligen bara en man jag imponeras av och det är Daniel. Klockrena låtval och en röst som skulle få änglarna att gråta.

I sammanhanget vill jag också nämna att jag skrev detta inlägg medan jag lyssnade på Fucking Hostile av Pantera.

Mätt?

Nästa gång ni har ångest över att ni käkade lite för mycket! Ägna en tanke åt det här jävla idiotdjuret som inte förstod bättre.
Eller handlar allt egentligen om hungriga bybors katastrofala jaktsäsong?

Måndag!

Jag vaknar och är skittrött.

Duschar, rakar mig, äter...famlar efter iPod...trycker random och då kommer hon, Lisa Miskovsky, denna fantastiska kvinna. Acceptable losses är en riktigt bra start på en höstmulen måndag.
Fastnade för den här raden:

"Made a deal with a man at the crossroads who knew where to find you..."

Vem kan det ha varit???

Helgen var fantastiskt kul trots att jag fick agera psykolog åt femton personer. Det var inga supertunga ämnen och samtidigt är det faktiskt lite roligt att folk öppnar sig och att man kan vara till hjälp. Folk tar sig bara för lite tid att bara prata med varandra.
Roligast var uppvaknandet på söndag bredvid en vän som jag till en början trodde var Lars Weiss eller Björn Hellberg.
Lite läskigt.

Åt helvete...

Så här blev det!

Jag beslutade mig för trimmern, gjorde det själv och det blev bra! Så långt är allt väl.
Efter att ha kommit ut ur duschen får jag syn på tre vilsna strån i nacken och beslutar mig för att kapa bort dem.
Här går det åt helvete.
Innan jag klev in i duschen hade jag tagit bort skyddskammen på trimmern och plötsligt stod jag med en jävla parkeringsficka i bakhuvudet.

Trimmern - Sixx 1-0

Så nu ser jag ut som Daniel Bretitholtz och gråter konstant.

Follow my way?

Utan musik skulle jag förmodligen dö!

Ibland blir det där med musik intressant. Som idag när jag loggade in på en för tillfället mycket populär community. Jag har listat mina favoritlåtar samt sett till att den blandar dem då och då.
Så här såg det ut i förmiddags:

* Walking In My Shoes - Depeche Mode
* One Headlight - The Wallflowers
* Inflatable - Bush
* So Cold - Breaking Benjamin
* Useless - Depeche Mode
* Breath - Breaking Benjamin
* I Won't See You Tonight Part 1 - Avenged Sevenfold
* Socio - Stone Sour
* Save Me - Damageplan
* Hurt - Johnny Cash

Min första tanke var att den som ser detta måste tro att jag är världens mest deprimerade människa. Tro mig, det är en hel del sleazemetal med i den där listan också.
Samtidigt är låtarna blandade på ett sätt som är jävligt "rätt".

Normalt lyssnar jag på det mesta som är gjort med skicklighet och finess.
Därför är jag grymt svag för gitarrhjältar och skickliga sångare/sångerskor. Ska man kategorisera mig så är nog Metalhead den bästa benämningen.
Tungt, hårt och gärna spetsat med lite gitarronani är min melodi.

Men sanningen är den att jag alltid fallit för låtar om olycka, känslor och besvärlig kärlek överlag. Varför är nog ganska enkelt att räkna ut om man känner mig. Nej mitt liv har inte varit någon gråtvals men det finns något som tilltalar mig i musik som gör lite "ont".
Olyckliga känslor känns mer äkta helt enkelt.

Svart själ har jag kallat det ibland. Kanske är det så? Det är hur som helst lite som det faktum att man alltid har en tendens att romantisera olycklig kärlek.

Nu måste jag ju även ge ett bra exempel. En låt som säger en hel del om själen (torde vara min i det här fallet) och som dessutom faller in i ovanstående ram:
Follow my way med en av världens bästa sångare, Chris Cornell.

När fan blir gammal

Frisyrer är roligt.

Genom åren har jag hunnit testa mig fram i hårdjungeln. Crew-cuts, snedbena, hockeyfrilla med inslag av sleazemetal, mer eller mindre rakat etc.
Generellt sett så har jag dock mestadels varit kortklippt med lite olika stilar beroende på humör.

Men nu så börjar det hända saker. Min kropps åsikt om var hårfästet bör sitta har plötsligt förändrats och jag har börjat ana att saker och ting händer.
Visst, om ett antal år är jag 30 så nog fan vet jag att det kommer att ske något förr eller senare. Dessutom har jag vänner som har fått kämpa med sånt här i flera år.

Någon fara är det egentligen inte, jag kan med gott samvete spara ut mitt svall till längre frisyrer utan att det ser konstigt ut. Frågan är bara om det egentligen blir lika snyggt som att låta trimmern gå varm. Kort är ju alltid rätt och dessutom lättskött och en smula manligt. Långt är förvisso mer kreativt men spretigt, trassligt och blir bara riktigt bra en gång av tio.
Modehuset Dolce & Gabbana är för övrigt ett av få som konsekvent har minst en manlig modell med på catwalken som är rejält snaggad. Det måste ju ligga något i det.

Egentligen har jag ingen favorit. Jag tycker det mesta är snyggt om det är gjort med stil och helt enkelt passar. Personligen brukar jag överlägga med mig själv med ovanstående argument (lättskött vs. trassligt osv.) i åtanke.
Det slutar som sagt som regel med kort!

Men! Det är ju inte metal alls, egentligen. Om vi inte snackar riktigt hård jävla ont-i-öronen metal förstås.
Ni som anser er vara intelligenta och har ögonen med er kan ni säkert räkna ut vilken frilla jag helst skulle låta pryda min hjässa.
Men orkar jag?

Jaktsäsong

Vem är den här mannen kanske du tänker?

Master Chief heter han och imorgon tar han över mitt liv. Jag har egentligen aldrig gillat Master Chief men jag har erkänt mig besegrad och har därför kapitulerat!

Den här mannen skulle aldrig bjuda dig på godis. Han skulle aldrig klappa din katt och han skulle definitivt aldrig ligga kvar och gosa efteråt.
Nej, han skulle snarare dra så fort salvan var avlossad, sno ditt godis och trampa ihjäl kattfan på vägen ut.

Är man uppväxt med tv-spel så är ett släpp av den här digniteten i det närmaste religiöst. Det kanske låter helknäppt men vi män är löjligt svaga för leksaker. Nu för tiden så är det ju dessutom helt normalt att känna så!

Till alla Boråsbor! Ser ni en yngre herre med praktribba och ett desperat uttryck i ansiktet imorgon så hälsa från Master Chief och invänta reaktionen!

Big spender

Det händer saker nu. Utanför fönstret färgas den tidigare gröna skruden vackert röd, gul och brun.

Jag älskar hösten med ösregn, blåst och allt det för med sig. Framförallt för att jag är en sån där dåre som lever mitt liv genom linsen. Likt förbannat så plåtar jag för lite. Det är mycket snack och liten verkstad. Det finns anledningar till det, bland annat för att ett grepp om kameran är lika med jobb!
Men så finns det grader i helvetet också. Hösten är en påminnelse om att man om några månader kommer gå med konstant driv-is i pungen och frysa häcken av sig så fort man sticker fötterna utanför täcket på morgonen.
När min vän 7yler blir statsminister har han lovat att avskaffa vintern. Att han sen ska subventionera whiskey, legalisera vapen och sälja Skåne till Danmark är en annan sak.

Men hösten är fantastisk ur ett särskilt perspektiv. Förr oss män som har ett intresse av att lägga lite kraft på det yttre är det rena, jävla julafton.
Ja, jag är en riktig klädgalning och inom kort blir det nya boots, skinnjackor, halsdukar och fan och hans moster. Givetvis med drag av personlig konkurs.
Lyckligtvis är jag lierad med The Moneymaker formerly known as The Devil (samma jävel som ska bli statsminister). Vi har en udda effekt på varandra. Shoppar vi tillsammans slutar det ofta med långa kvitton av någon konstig anledning. Jag vill minnas ett citat om undertecknad som lät ungefär: "Helvete! Så fort du är med så slutar det med att jag är ruinerad!".

Det jävliga är att det är sjukt kul!

Confessions of a dangerous mind!

Det var bara på låtsas. Förlåt!

Faktum är att man är gammal i gemet. Men nu sker detta i en ny kostym och med nya förutsättningar.

Låter det kryptiskt?

Det är meningen!