Adieu!

That's it!!!

Här blir det inte fler av mina visdomsord.
Det innebär dock inte att jag tystnar.

Den uppmärksamme ska finna mig på annan plats...

iPhone!

Jag väntar fortfarande men snart kommer en svart 16 gb:s att vara i min ägo.
Väntan blev dock inte lättare av att min bättre hälft plockade ut sin redan igår.
Ve och fasa!

Apropå ve och fasa.
Det är märkligt att så fort jag sätter mig till rätta på min arbetsstol blir det mörkt och kusligt utomhus. Vädret pendlar från strålande solsken till ondskefullt mörker på en millisekund.
Jag känner mig som Darth Vader, Randall Flagg eller varför inte falsetthjälten Skeletor när det händer.

Är det så att världen darrar när undertecknad är i arbete?
Med tanke på semestervädret är det definitivt inte på detta vis.

Att vara svensk!

Ett kärt minne poppade upp.

Det där med att vara blond, blåögd och ha lite accent är kanske den absolut bästa brudmagnet man kan ha i USA.
Nog hade jag förväntat mig att det exotiska i en utlänning skulle göra folk (läs tjejer) nyfikna. Däremot trodde jag inte att det skulle bli så pass...hrm...intensivt.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag pluggade på college.
Jag och mina amerikanska bröder käkade lunch i skolmatsalen när en flicka stegar fram, slänger sitt telefonnummer på mig och säger hej liksom.

Hon:
*Flin*

Jag:
"WTF?"

Grabbarna:
*FLINEN FRÅN HELVETET*

Jag tänkte alltså och sa det inte rakt ut.

Ett lämnat telefonnummer är inte unikt på något sätt.
Det har väl hänt de flesta.
Jag använder det mest som ett publicerbart exempel.
Det kunde nämligen bli mer rakt på sak än så...

Även om egot gick i taket så struntade man ju som regel i det och förundrades mest över hur jävla exotisk man anses vara bara för att det står Sverige i passet.

Inte fan ska jag påstå att jag inte njöt av uppmärksamheten.
Tvärtom.
Men ibland blev det rent av lite otäckt. Man kände sig som när bergskatterna/lejonen/tigrarna i Kalle Anka har fått korn på just Kalle Anka. Ni vet när han i katternas ögon förvandlas till en vandrande köttbit.

Fascinerande är det hur som helst.

Förseglad!

Under de senaste dagarna har både min iPod och min dator haft förmågan att plocka fram sådana där riktiga jagärolyckligtkär-låtar.
Det är alldeles fantastiskt och givetvis snackar vi musik med klass. Inte skval som man spelar på mellanstadiediscon.

Problemet är att jag inte på något sätt är olyckligt kär. Tvärtom är jag lyckligt lottad med världens finaste fästmö.
Hur kan det vara ett problem tänker ni?
Ja, i sig är det givetvis inget problem. Men sanningen är den att det är svårt att vältra sig i de där bitterljuva känslorna och riktigt njuta av stroferna när man funnit sin älskade.

Paradoxen med att vara olyckligt kär var ju att det var just bitterljuvt, lite rock n' roll så där. Man var alltid mest packad och sket i allt men njöt samtidigt av all tröst ;). För att inte tala om musiken.

Ser man det på detta vis så har det varit ett problem i snart tre år och förhoppningsvis kommer det väl fortsätta vara så.

Men nog fan är det lite småtråkigt ibland.
Allt har ju sin charm.

Apropå bra sjong (värmländska).
Följande njöt jag och mina två bröder Carl-Jan och B.D av för en dryg timme sedan. Både av film och bete (mer värmländska):

En månad senare...

Semestern är över.
Livet har återgått till det normala.

Jag har inte haft ork eller fantasi nog att skriva under den senaste månaden.
Men det pyr under ytan. Jag vet bara inte hur jag ska låta detta ta sig uttryck...

Den som lever får se ;).

Släng dig i väggen Nalle Puh!

Ni trodde honungsbjörnen var gullig!

Det här mina vänner är bättre. Det här är för er som vältrar er i gosedjur, hoppas på att det ska regna såpbubblor och helst av allt vill att världen ska vara en enda stor orgie av sockervadd och geléhallon.

Jag ger er...The Toffel formerly known as Gangsta-CG!!!

Dä ä môe nu...

Det ekar tomt i bloggen.
Jag återkommer vid ett senare tillfälle och bjuder på detta fantastiska stycke så länge (originalvideojäveln funkade inte):