Att vara svensk!

Ett kärt minne poppade upp.

Det där med att vara blond, blåögd och ha lite accent är kanske den absolut bästa brudmagnet man kan ha i USA.
Nog hade jag förväntat mig att det exotiska i en utlänning skulle göra folk (läs tjejer) nyfikna. Däremot trodde jag inte att det skulle bli så pass...hrm...intensivt.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag pluggade på college.
Jag och mina amerikanska bröder käkade lunch i skolmatsalen när en flicka stegar fram, slänger sitt telefonnummer på mig och säger hej liksom.

Hon:
*Flin*

Jag:
"WTF?"

Grabbarna:
*FLINEN FRÅN HELVETET*

Jag tänkte alltså och sa det inte rakt ut.

Ett lämnat telefonnummer är inte unikt på något sätt.
Det har väl hänt de flesta.
Jag använder det mest som ett publicerbart exempel.
Det kunde nämligen bli mer rakt på sak än så...

Även om egot gick i taket så struntade man ju som regel i det och förundrades mest över hur jävla exotisk man anses vara bara för att det står Sverige i passet.

Inte fan ska jag påstå att jag inte njöt av uppmärksamheten.
Tvärtom.
Men ibland blev det rent av lite otäckt. Man kände sig som när bergskatterna/lejonen/tigrarna i Kalle Anka har fått korn på just Kalle Anka. Ni vet när han i katternas ögon förvandlas till en vandrande köttbit.

Fascinerande är det hur som helst.