Jag har feber!

Nej, jag är inte sjuk.
Jag har bara fått Bruce Springsteen-feber.

Jag skaffade senaste skivan Magic precis när den kom och sedan dess har jag lyssnat mer på Bruce än vad jag brukar.
Jag sa alldeles nyss till en vän att för mig är det samma sak med Bruce som med Kiss. Det är musik som man har växt upp med och som alltid funnits där men som man aldrig riktigt förkovrat sig i.
Inte förrän nu på senare år vill säga.
Ibland blir jag besviken över att jag inte började forska i vissa artister tidigare. Samtidigt är det en charm i att upptäcka något som egentligen funnits framför en hela tiden.

Jag har alltid varit en sucker för herr Springsteens lugnare låtar.
Han är en av få artister som kan göra bra såna utan att det blir klyschigt.
Det känns äkta och Bono är den som sammanfattat det bäst när han introducerade Bruce in i Rock n' Roll Hall of Fame:



Det är ett ganska långt klipp men mitt uppe i det så nämner han det som gör vissa artister lite bättre än andra. Nämligen förmågan att få lyssnaren att känna att det är just dem som musiken handlar om.
På följande länk finns ett bra exempel på en sån låt som jag tror de flesta grabbar som någonsin varit (o)lyckligt kära kan relatera till:

http://www.youtube.com/watch?v=Nn6-KDZpFt8

Det gick tyvärr inte att bädda in klippet!

Världens störste någonsin!

En av mina absoluta favoritidrottsmän alla kategorier är den ryske brottaren Aleksandr Karelin (ja det är rysk stavning).

Jag hittade det här klippet där man får en bild av mannens storhet. För även om det är någon jävla sexåring som har klippt ihop skiten så kan man se hans bollande med vår egen 130-kilosbjässe Thomas Johansson om och om igen utan att tröttna.

Det finns också få saker som jag haft så svårt att smälta eller kanske aldrig kommer att smälta som när han fick stryk av den otränade, otekniske och allmänt fete amerikanen Rulon Gardner i OS-finalen 2000 i Sydney.

Men trots en idiot till domare och helt vrickade regler kommer Karelin alltid vara en av världens största. 

Ta mig fan!

Hjälte!

När vi ändå är inne på hockey!

Två av mina största favoriter råkar vara före detta Boston Bruins spelare. Nämligen Bobby Orr och Cam Neely.
Den sistnämnde fick ett abrupt slut på karriären efter att ha blivit fult tacklad av råskinnet Ulf Samuelsson. Det ledde till att delar av hans ena lårmuskel omvandlades till ben. Fråga mig inte hur det går till rent medicinskt.

Hur som helst så var Cam Neely urtypen för en powerforward. En kille som öste in lika mycket mål som han delade ut käftsmällar.



Grym helt enkelt!

Dagens hjälte

Om du ber mig nämna två fotbollsspelare som jag tycker är lite mer än bara vanliga dödliga lirare så finns det också bara två givna svar:

Nummer ett är tveklöst det hårdaste som någonsin beträtt en välklippt gräsmatta, Stefan Schwarz.

Nummer två är en så där kille som egentligen ser lite för nallebjörnsmässigt stilig ut för att man ska ta honom på fullt allvar. Men när Jamie Carragher ställer upp på planen och hans blick pendlar från vänlighet till krig, då ryser i alla fall jag av otäckt välbehag.
Det är något stort med den där mannen som inte riktigt går att förklara.
En sak är i alla fall säker och det är att Schwarz aldrig kommer att kunna känna sig riktigt säker på den där förstaplaceringen.

Dagens hjälte: