När fan blir gammal

Frisyrer är roligt.

Genom åren har jag hunnit testa mig fram i hårdjungeln. Crew-cuts, snedbena, hockeyfrilla med inslag av sleazemetal, mer eller mindre rakat etc.
Generellt sett så har jag dock mestadels varit kortklippt med lite olika stilar beroende på humör.

Men nu så börjar det hända saker. Min kropps åsikt om var hårfästet bör sitta har plötsligt förändrats och jag har börjat ana att saker och ting händer.
Visst, om ett antal år är jag 30 så nog fan vet jag att det kommer att ske något förr eller senare. Dessutom har jag vänner som har fått kämpa med sånt här i flera år.

Någon fara är det egentligen inte, jag kan med gott samvete spara ut mitt svall till längre frisyrer utan att det ser konstigt ut. Frågan är bara om det egentligen blir lika snyggt som att låta trimmern gå varm. Kort är ju alltid rätt och dessutom lättskött och en smula manligt. Långt är förvisso mer kreativt men spretigt, trassligt och blir bara riktigt bra en gång av tio.
Modehuset Dolce & Gabbana är för övrigt ett av få som konsekvent har minst en manlig modell med på catwalken som är rejält snaggad. Det måste ju ligga något i det.

Egentligen har jag ingen favorit. Jag tycker det mesta är snyggt om det är gjort med stil och helt enkelt passar. Personligen brukar jag överlägga med mig själv med ovanstående argument (lättskött vs. trassligt osv.) i åtanke.
Det slutar som sagt som regel med kort!

Men! Det är ju inte metal alls, egentligen. Om vi inte snackar riktigt hård jävla ont-i-öronen metal förstås.
Ni som anser er vara intelligenta och har ögonen med er kan ni säkert räkna ut vilken frilla jag helst skulle låta pryda min hjässa.
Men orkar jag?