Follow my way?

Utan musik skulle jag förmodligen dö!

Ibland blir det där med musik intressant. Som idag när jag loggade in på en för tillfället mycket populär community. Jag har listat mina favoritlåtar samt sett till att den blandar dem då och då.
Så här såg det ut i förmiddags:

* Walking In My Shoes - Depeche Mode
* One Headlight - The Wallflowers
* Inflatable - Bush
* So Cold - Breaking Benjamin
* Useless - Depeche Mode
* Breath - Breaking Benjamin
* I Won't See You Tonight Part 1 - Avenged Sevenfold
* Socio - Stone Sour
* Save Me - Damageplan
* Hurt - Johnny Cash

Min första tanke var att den som ser detta måste tro att jag är världens mest deprimerade människa. Tro mig, det är en hel del sleazemetal med i den där listan också.
Samtidigt är låtarna blandade på ett sätt som är jävligt "rätt".

Normalt lyssnar jag på det mesta som är gjort med skicklighet och finess.
Därför är jag grymt svag för gitarrhjältar och skickliga sångare/sångerskor. Ska man kategorisera mig så är nog Metalhead den bästa benämningen.
Tungt, hårt och gärna spetsat med lite gitarronani är min melodi.

Men sanningen är den att jag alltid fallit för låtar om olycka, känslor och besvärlig kärlek överlag. Varför är nog ganska enkelt att räkna ut om man känner mig. Nej mitt liv har inte varit någon gråtvals men det finns något som tilltalar mig i musik som gör lite "ont".
Olyckliga känslor känns mer äkta helt enkelt.

Svart själ har jag kallat det ibland. Kanske är det så? Det är hur som helst lite som det faktum att man alltid har en tendens att romantisera olycklig kärlek.

Nu måste jag ju även ge ett bra exempel. En låt som säger en hel del om själen (torde vara min i det här fallet) och som dessutom faller in i ovanstående ram:
Follow my way med en av världens bästa sångare, Chris Cornell.