Jag har feber!

Nej, jag är inte sjuk.
Jag har bara fått Bruce Springsteen-feber.

Jag skaffade senaste skivan Magic precis när den kom och sedan dess har jag lyssnat mer på Bruce än vad jag brukar.
Jag sa alldeles nyss till en vän att för mig är det samma sak med Bruce som med Kiss. Det är musik som man har växt upp med och som alltid funnits där men som man aldrig riktigt förkovrat sig i.
Inte förrän nu på senare år vill säga.
Ibland blir jag besviken över att jag inte började forska i vissa artister tidigare. Samtidigt är det en charm i att upptäcka något som egentligen funnits framför en hela tiden.

Jag har alltid varit en sucker för herr Springsteens lugnare låtar.
Han är en av få artister som kan göra bra såna utan att det blir klyschigt.
Det känns äkta och Bono är den som sammanfattat det bäst när han introducerade Bruce in i Rock n' Roll Hall of Fame:



Det är ett ganska långt klipp men mitt uppe i det så nämner han det som gör vissa artister lite bättre än andra. Nämligen förmågan att få lyssnaren att känna att det är just dem som musiken handlar om.
På följande länk finns ett bra exempel på en sån låt som jag tror de flesta grabbar som någonsin varit (o)lyckligt kära kan relatera till:

http://www.youtube.com/watch?v=Nn6-KDZpFt8

Det gick tyvärr inte att bädda in klippet!