"Det är helt otroligt att du inte blev operasångare"

Smaka på det citatet.
Jag kan väl utan tvekan säga att jag såg ut som en fågelholk när jag fick höra detta.

Igår var jag ute och träffade en skolklass på min gamla skola i samband med ett jobb.
När jag kommer upp för trappen kommer en liten kille springande och vrålar att:

"Det är dit du ska".

Han sladdar in i klassrummet.

"Han är här nu".

Två överrumplade klassföreståndare, varav den ena hade hand om parallellklassen när jag gick på mellanstadiet, hoppar till en aning på grund av lillkillen men finner sig snart.
Parallellklassföreståndaren utbrister:

"Men det är ju du som sjöng så vackert".

Jag skruvar på mig, ungarna skrattar och jobbet fortsätter.
En stund senare när vi är klara tar klassföreståndaren återigen upp det där med sången.

"Vad roligt att du kom hit och kunde träffa oss. Xxxxx (min dåvarande klassföreståndare) sa alltid att du hade den vackraste gossopranen någonsin. Det är helt otroligt att du inte blev operasångare".

Visst fan sträckte jag på mig en aning när jag gick.

Det hela grundar sig att vi hade mycket sång i skolan.
Jag gillade det, hade väl en viss talang, som barn alltså, och fick därför sjunga solo tillsammans med två andra killar som även de hade falsettpipa.
Men att det var det som en gammal lärare skulle komma ihåg trodde jag aldrig.

Samtidigt fick jag lite ångest.
Jag gav upp musiken och min saxofon i gymnasiet trots att jag fick företräde till en musikskola. Det kändes inte rätt och omställningen att flytta till en annan ort var jobbig. Sen vet jag med säkerhet att det inte hade blivit något stort av det men det hade varit kul ändå för min egen skull.

Det som kändes lite värre var det där med sången.
När det var dags för målbrottet sprack min röst totalt som för de allra flesta grabbar. Det var ett helvete att sjunga och mina vänner som redan tagit sig igenom det stirrade chockat på mig när vi övade inför en konsert i högstadiet.
Sedan dess har jag haft svårt att tro att det låter okej utåt även om det funkar i mina öron.

Jag vet att jag inte skulle göra bort mig med en mic i handen.
Men det där sitter fortfarande i även om det inte var något illa menat från mina vänners sida. Tro fan att de undrade när jag låg en oktav fel och inte träffade en ton rätt.

Tanken som slog mig var om man skulle börja testa lite igen. Jag tycker trots allt att sång är sjukt kul!

Om inte annat så kände jag mig lite stolt över att bli ihågkommen för min röst.
Det hade jag inte väntat mig.