Touchdown!

Jag är kräsen som fan när det gäller film även om mina guldkorn är många.
En av mina största favoriter är Any given Sunday av Oliver Stone med Al Pacino och Jamie Foxx.
Jag vet inte riktigt varför men jag tröttnar aldrig på den vilket är ganska unikt för att vara mig.

Den som säger att idrotten inte är vacker borde se den. För det här är vackert på hög nivå trots att det är skådespeleri:



Det jobbiga med klippet ovan är att det slutar för tidigt.
För det är när Jamie Foxx står ensam och pianoslingan i Moby's Everloving drar igång som håren på armarna ställer sig i givakt.

Det är väl inte så att jag namedroppar? ;)

Jävla hemmafruar!

Här sitter man!
Hjälplös och uttråkad med Assassin's Creed inom räckhåll. Men nej, då ska det tittas på Depserate Housewives och tjuras.

Helvete!

Byter ringsignal istället, Socio med Stone Sour får det bli.

Höst!

Det blåser lite småkallt nu för tiden.
Men hittills har hösten varit ganska skön.
Mörka kvällar i soffan med endera Xbox-handkontrollen eller flickvännen i händerna (ordningen jag nämnde dem i är inget som man ska försöka tolka och göra sig rolig över).
Det har helt enkelt funnits ett mått av harmoni med i vardagen.

Men nu börjar det krypa lite i skinnet. Vardagen är lite tråkig och rentav osexig.
Jag längtar efter förändring och förnyelse. Men kanske är det bara naturligt, allt som är roligt är även det tråkigt ibland.
På tal om förändring. Imorgon ska jag och The Gôbbfan formerly known as Bengt Dennis börja träna. Här ska det bli muskler och jävelskap som i fornstora dagar. Jag hyser en viss förhoppning för att sommaren ska bli angenäm.

Jag blev lite nostalgisk idag. Audioslaves dänga I am the highway rullade igång när jag satt och slet som bäst på jobbet. Jag stannade upp en stund och nickade instämmande. Då träffade låten rätt i hjärtat idag är den som en tatuering på samma ställe!
Den är bara så jävla vacker:

Skrivkramp!

Det skrivs lite för tillfället.

Läs rubriken igen så förstår du.
Är det någon som kan skylla på det så är det jag!

Dagens hjälte

Om du ber mig nämna två fotbollsspelare som jag tycker är lite mer än bara vanliga dödliga lirare så finns det också bara två givna svar:

Nummer ett är tveklöst det hårdaste som någonsin beträtt en välklippt gräsmatta, Stefan Schwarz.

Nummer två är en så där kille som egentligen ser lite för nallebjörnsmässigt stilig ut för att man ska ta honom på fullt allvar. Men när Jamie Carragher ställer upp på planen och hans blick pendlar från vänlighet till krig, då ryser i alla fall jag av otäckt välbehag.
Det är något stort med den där mannen som inte riktigt går att förklara.
En sak är i alla fall säker och det är att Schwarz aldrig kommer att kunna känna sig riktigt säker på den där förstaplaceringen.

Dagens hjälte:

Tveksamt...?

Jag bestämde mig för att byta alarmsignal på mobilen igår.
Jag är helt allergisk mot den där störiga jävla signalen som vanligtis är standard i en klockradio. Den finns för övrigt med i en nanonsekund i början på någon reklam som går på tv för tillfället. Bara den där nanosekunden för mig att tugga fradga och kräva att blod måste flyta för att jag tvingas utstå oväsendet.
Därför använder jag mobilen som väckarklocka.

Fram tills igår hade jag Stolen Prayer med Alice Cooper på grund av dess lugna början som gör att man vaknar så där lagom snabbt. I brist på annat bytte jag till Nothing's the same med Black Label Society.
Egentligen ett dåligt val för det innebär att jag kommer att vakna varje morgon och bli sentimental och ledsen.
Den påminner mig nämligen om alla man har varit tvungen att, om inte för evigt men ändå, ta farväl av. Särskilt i samband med studier eftersom mitt liv i stort sett bara har bestått av just studier.
Samtidigt handlar den om livet och verkligheten och att allting ständigt förändras.
Men framförallt sjunger Zakk Wylde om läxan man aldrig lär sig.
Nämligen att inte fästa sig för mycket vid människor för att de förr eller senare kommer att försvinna...på ett eller annat sätt.

Jag älskar låtjäveln trots att den gör mig aningen nedstämd.

Sen talar den egentligen för sig själv:
Nothing's the same - Black Label Society

Nej nu räcker det!

Jag klarar inte av när folk som inte kan hantera det svenska språket försöker skriva som om de behärskar det fullt ut.

Idag har jag nämligen läst det värsta pekoral jag någonsin stött på.
På Stockholm Citys spelblogg finns något som är en korsning av en recension och det som de väljer att kalla kärleksförklaring.
Ämnet är det nya Nintendo Wii-spelet Metroid Prime 3 Corruption.
Jag är ett barn av min tid, uppväxt med Nintendos grå låda och given Metroid-anhängare. Därför blir jag bara matt av att läsa skräpet. Skribenten pissar på Samus Aran när han i själva verket tror att han skrivit en hyllning.
Det är en text som befinner sig på samma nivå som all skit man skrev på högstadiet när man trodde att man kunde hantera språket!

Idag är jag uppriktigt glad att jag sålde mitt Nintendo Wii och införskaffade konkurrentens elit-konsol. Min spelupplevelse vad gäller Metroid Prime 3 Corruption är sedan en kvart tillbaka helt och hållet förstörd .

Jag borde egentligen inte länka till vansinnet men jag antar att en källhänvisning är på sin plats:
http://blogg.expressen.se/cityspel/entry.jsp?messid=298243

Till saken hör att jag har en kamrat som arbetar för samma publikation, skriver om samma ämnen och som dessutom är en utmärkt stilist.
Tänk om han fått uppdraget att skriva recension istället...

Fy fan!