Dagens hjälte

Om du ber mig nämna två fotbollsspelare som jag tycker är lite mer än bara vanliga dödliga lirare så finns det också bara två givna svar:

Nummer ett är tveklöst det hårdaste som någonsin beträtt en välklippt gräsmatta, Stefan Schwarz.

Nummer två är en så där kille som egentligen ser lite för nallebjörnsmässigt stilig ut för att man ska ta honom på fullt allvar. Men när Jamie Carragher ställer upp på planen och hans blick pendlar från vänlighet till krig, då ryser i alla fall jag av otäckt välbehag.
Det är något stort med den där mannen som inte riktigt går att förklara.
En sak är i alla fall säker och det är att Schwarz aldrig kommer att kunna känna sig riktigt säker på den där förstaplaceringen.

Dagens hjälte:

Tveksamt...?

Jag bestämde mig för att byta alarmsignal på mobilen igår.
Jag är helt allergisk mot den där störiga jävla signalen som vanligtis är standard i en klockradio. Den finns för övrigt med i en nanonsekund i början på någon reklam som går på tv för tillfället. Bara den där nanosekunden för mig att tugga fradga och kräva att blod måste flyta för att jag tvingas utstå oväsendet.
Därför använder jag mobilen som väckarklocka.

Fram tills igår hade jag Stolen Prayer med Alice Cooper på grund av dess lugna början som gör att man vaknar så där lagom snabbt. I brist på annat bytte jag till Nothing's the same med Black Label Society.
Egentligen ett dåligt val för det innebär att jag kommer att vakna varje morgon och bli sentimental och ledsen.
Den påminner mig nämligen om alla man har varit tvungen att, om inte för evigt men ändå, ta farväl av. Särskilt i samband med studier eftersom mitt liv i stort sett bara har bestått av just studier.
Samtidigt handlar den om livet och verkligheten och att allting ständigt förändras.
Men framförallt sjunger Zakk Wylde om läxan man aldrig lär sig.
Nämligen att inte fästa sig för mycket vid människor för att de förr eller senare kommer att försvinna...på ett eller annat sätt.

Jag älskar låtjäveln trots att den gör mig aningen nedstämd.

Sen talar den egentligen för sig själv:
Nothing's the same - Black Label Society

Nej nu räcker det!

Jag klarar inte av när folk som inte kan hantera det svenska språket försöker skriva som om de behärskar det fullt ut.

Idag har jag nämligen läst det värsta pekoral jag någonsin stött på.
På Stockholm Citys spelblogg finns något som är en korsning av en recension och det som de väljer att kalla kärleksförklaring.
Ämnet är det nya Nintendo Wii-spelet Metroid Prime 3 Corruption.
Jag är ett barn av min tid, uppväxt med Nintendos grå låda och given Metroid-anhängare. Därför blir jag bara matt av att läsa skräpet. Skribenten pissar på Samus Aran när han i själva verket tror att han skrivit en hyllning.
Det är en text som befinner sig på samma nivå som all skit man skrev på högstadiet när man trodde att man kunde hantera språket!

Idag är jag uppriktigt glad att jag sålde mitt Nintendo Wii och införskaffade konkurrentens elit-konsol. Min spelupplevelse vad gäller Metroid Prime 3 Corruption är sedan en kvart tillbaka helt och hållet förstörd .

Jag borde egentligen inte länka till vansinnet men jag antar att en källhänvisning är på sin plats:
http://blogg.expressen.se/cityspel/entry.jsp?messid=298243

Till saken hör att jag har en kamrat som arbetar för samma publikation, skriver om samma ämnen och som dessutom är en utmärkt stilist.
Tänk om han fått uppdraget att skriva recension istället...

Fy fan!

Eddie!

Vi diskuterade världens, i mitt tycke, bäste komiker igår över 13 öl!
Njut:



Because it's a fucking h in it...

Malt, humle, jäst och vatten!

Ibland är det lite småjävligt i vardagen.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var en tämligen korpulent liten gosse. Av en slump och med lite vilja blev jag över tid en ganska tunn, ung man. Nästan lite för tunn faktiskt men det råddes det snart bot på med en resa till ett land där det inte rådde någon brist på socker.
Där någonstans nådde jag nog stadiet lagom och det har hållit i sig ganska bra.
Ända till den här helvetessaken dök upp i mitt liv:



Jag testade flickvännens våg idag förstår ni.
Vanligtvis brukar jag hålla mig borta från vågar på grund av det där med lite för tunn.
Idag var jag dock tvungen och kontentan av de sekunderna är helt enkelt:

Nu blir det skärpning!
Dekadensen är ett minne blott...för en tid framöver vill säga.

Och nej, det är inte jag på bilden. Det är någon konstig jävel som dök förbi när vi invigde helvetesmaskinen.

Det är inte det att...

...jag är dålig på att uppdatera. Jag skriver helt enkelt bara när jag vill.

Nu vill jag egentligen inte skriva men såg det som ett nödvändigt ont för att förtydliga.

Imorgon är det fredag!
Inte?
Jo, för mig är det fredag för jag tar så att säga "HÄLJA!!!" som min vän 7yler skulle sagt. Han hör mycket dåligt, det är så jävla illa att han lyssnar i tratt. Det är också därför han skriker så jävligt. 7yler är helt omöjlig att ha med bland folk på grund av allt oväsen han för.
Ni kanske undrar hur han ser ut, jag brukar ju trots allt nämna honom med jämna mellanrum. Faktum är att 7yler är mannen här ovan, fångad i ett ögonblick då han skrämde bort en skock turister från en av våra fester i somras.
Han svär nåt rent förjävligt också och är allmänt oborstad överlag.
Jobbig jävel helt enkelt men man överlever om man inte bryr sig för mycket när han börjar veva och ska slåss.

Nåväl, godnatt!

Idol!

Jag blir förbannad över vissa deltagares låtval ibland.

Det kan inte vara så fruktansvärt främmande för de skönsjungande männen och kvinnorna att inse att en vinst även handlar om publikfrieri.
Sen måste man nog också ha lite distans också. Att välja ett stycke av Lauryn Hill är som att be ormjäveln nedan att bita en i häcken. Men samtidigt som man ska akta sig för att välja en låt av artister som är mer än unika så finns det väl också en charm i att göra just det. Då ska man dock vara jävligt säker på att man gör en bra tolkning.

Vad gäller årets svenska upplaga är det egentligen bara en man jag imponeras av och det är Daniel. Klockrena låtval och en röst som skulle få änglarna att gråta.

I sammanhanget vill jag också nämna att jag skrev detta inlägg medan jag lyssnade på Fucking Hostile av Pantera.

Mätt?

Nästa gång ni har ångest över att ni käkade lite för mycket! Ägna en tanke åt det här jävla idiotdjuret som inte förstod bättre.
Eller handlar allt egentligen om hungriga bybors katastrofala jaktsäsong?

Måndag!

Jag vaknar och är skittrött.

Duschar, rakar mig, äter...famlar efter iPod...trycker random och då kommer hon, Lisa Miskovsky, denna fantastiska kvinna. Acceptable losses är en riktigt bra start på en höstmulen måndag.
Fastnade för den här raden:

"Made a deal with a man at the crossroads who knew where to find you..."

Vem kan det ha varit???

Helgen var fantastiskt kul trots att jag fick agera psykolog åt femton personer. Det var inga supertunga ämnen och samtidigt är det faktiskt lite roligt att folk öppnar sig och att man kan vara till hjälp. Folk tar sig bara för lite tid att bara prata med varandra.
Roligast var uppvaknandet på söndag bredvid en vän som jag till en början trodde var Lars Weiss eller Björn Hellberg.
Lite läskigt.