Rock n' Roll!

Den gångna helgen blev mycket riktigt så oförglömlig som man möjligen kunde ha önskat.
Det var maskerad förstår ni med utstyrslar som skulle få kostymdesigners och psykopater att bli gröna av avund. Jag körde själv på inslagen väg genom att spöka ut mig till en av tidernas största gitarrhjältar.
Givetvis tillsammans med Jack, någon spansk stjärna och en nordamerikansk skönhet (nepp, mer än så får ni inte).

Det var onekligen ett slag utan dess like och värre skulle det bli framåt natten. Då hamnade jag i ett rullande diskotek tillsammans med Growlarn, Carl-Jan och nån skotsk jävel som hette Grant någonting.
Det hela slutade med allsång till bland annat Mmm mmm mmm mmm med Crash Test Dummies och Lady In Black med Uriah Heep. På det hela taget var det en oslagbar afton där personen i passagerarsätet hela tiden bytte skepnad från smal och blond till mörk och lite grövre.
Damen som körde såg däremot likadan ut hela tiden.

När det började närma sig morgon blev det dock dags att däcka på hemmaplan.
När jag vaknade bjöds det på allt annat än underhållning eftersom jag gång på gång tvingades bikta mig hos den store Porslinsguden. Framåt 13-tiden på söndag godtog han min botgörelse och jag kunde kravla till Bankirn för att äta deg tillsammans med honom och Carl-Jan.

Sedan dess har livet varit ett enda kaos där endast denna gamla målning av Carl-Jans gamle far Bengt-Leif har gett mig trygghet:

Djävulen har vaknat!

Den här bloggen kanske ger ett sken av att jag och mina vänner är grottmongon.

Jag klandrar inte den som tror att våra liv går ut på mjöd, kvinnor och brutala kroppssporter. Det är fullt förståeligt.

Men man skulle väl kunna säga att när man blivit tillräckligt vuxen för att ha sett verkligheten i vitögat så slutar man bry sig om andras åsikter om en själv. Så länge de inte går ut på att man är ett jävla svin. Då bör man tänka till!

Vad jag vill komma till är att jag är en modeslav. Fast på ett lite mer avslappnat sätt än hardcore-fashionistas. Det kanske man inte tror när man läser bärs, sprit och hockeyslagsmål i varannan mening. (och jag förstår fan inte varför jag ens skrev första stycket).

De som känner mig vet dessutom att jag har ett obscent ha-begär. Därför är det högst olämpligt att slänga tidningar som Café eller King åt mitt håll.

Det slutar nämligen med att jag måste ha hälften som finns i dem.

Lyckligtvis begränsar banken vad som skulle kunna vara ett tämligen dekadent och utsvävande leverne. Tack och lov för det.

Våren stundar och då har jag fått sikte på följande:

Den här helt otäckt snygga reporter-bagen (aha, aha) från anrika väsktillverkaren Sandqvist kommer snart bäras på min axel.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Att sen företaget är så klokt att de tar emot beställningar via mail är inte bara briljant. Det är ta mig fan helt underbart. Nu slipper man resa till Stockholm och springa sig svintrött bland juppies för att hitta skapelsen.

Sen skulle jag vilja matcha bagen med den här:

Jag letar efter en snygg skinnjacka som komplement till min bruna bomber-bikerjacka  från staterna.

Den här ser ut att vara något i min stil såvida det vita på fickorna fram inte är företagets logga.

Cato heter modellen och kommer från Malungsbaserade Jofama.

Enda problemet är väl att den inte kommer att finnas i handeln inom en snar framtid. Dessutom lär det innebära en kraftsamling enligt ovan (Stockholm, juppies etc.) om man vill ha en. Eller nej, jag vet, det går säkert att få dem till en ort närmare min hemvist. Men då blir det väl ett jävla gnäll om man inte köper den.

Det lär bli mer dregel över prylar innan det blir sommar och man får gå avklädd!