Chuck är rädd för Chuck!

Chuck Norris i all ära. 

Sen en tid tillbaka finns det en Chuck som jag betraktar som betydligt hårdare, nämligen Chuck Liddell.

Han ser ut som en redneck trucker från de mörkaste delarna av Texas men är MMA-fighter i UFC-cirkusen.

Det är något vackert med Chuck Liddells stil. Han lufsar runt i oktagonen (som ringen/buren man pucklar på varandra i kallas) som en pårökt björn och vevar lite avslappnat med armarna. Det ser lite för iskallt ut men så plötsligt, det smäller, någon blöder och Chuck Liddell vinner.

Visst han får spö ibland eller som han själv uttryckte det hos Letterman: "I went to sleep once".

Apropå iskallt. Det är väl just på grund av sin avslappnade stil och attityd som han kallas The Iceman.

Det är något med kampsport!

Och som vanligt när man behandlar ämnet, bespara mig förnuftiga kommentarer om våld och ungjävlar som slåss.

Svagheter!

Alla har vi våra svagheter.

Matthew Bellamy och Muse är en av mina!

Nytt från Sigge!

Min vän Sigge är rätt tung i hip-hop kretsar.

Snubblade över ett av hans guldkorn. Sigge är han med nummer 80 på tröjan:

Om jag vore ett skivomslag...

...så skulle det förmodligen se ut så här:

Hårdrock!

Det var tydligen tänkt så att undertecknad skulle fungera som hårdrocks-recensent under årets Arvikafestival. Jag blev själaglad när jag fick höra om det men insåg sekunden senare att det inte är möjligt.

Det är lite trist men å andra sidan kommer jag att vara på ett hejdundrande bröllop som väger upp mer än väl!

Dessutom har jag redan varit på den enda konsert som en grabb med metal i blodet behöver se innan han dör! Jag sörjer med andra ord inte särskilt mycket.

Vem är mannen ovan tänker ni!

Svaret är Kerry King, gitarrist i Slayer som kommer till just Arvikafestivalen. Det är faktiskt ett band jag skulle vilja se, kanske mest för att Kerry King är med.

En amerikansk radiokanal hade härom året en omröstning som riktade sig till fäder med tonårsdöttrar. Frågan löd: "Vem skulle du aldrig lämna din dotter ensam i ett rum med, Saddam Hussein eller Kerry King?"

Behöver jag förklara vem som vann omröstningen?

Ännu en hjälte...

Jag har nämnt tidigare att John Norum är en av mina hjältar. Det är typ han, pappa och Batman!

Så lyssna och njut:

Jag måste också delge några av kommentarerna från Youtube. Dissen från masterbarber är klockren:

bigracerxfan:

is he tryin to sound like zakk wylde

masterbarber;

Congrats for posting the STUPIDEST comment on Youtube! If Zakk could play like John, He'd actually be respected!

BarneyTee:

fuckin hell how have i never heard of this guy hes wicked

Kaffe!

Jag har inte druckit kaffe sen i onsdags...

PANIK!

KAFFE!

Nice!

Jag har alltid beundrat riktigt duktiga breakdancers.

Min gode vän Chris i USA var helt sjukt grym när han satte sin fot på ett dansgolv. Jag antar att han är det fortfarande och det var särskilt en grej som imponerande på mig. The C-walk eller cripwalk om man så vill.

Det ser enkelt ut, men är skitsvårt...tro mig:

Bra sagt!

En favorit i ordens flora är uttrycket ninjahaja!

En god vän till mig utbrast plötsligt något i stil med: "...och det kan du ninjahaja..." för ett par år sedan. Det var vrede inblandat, saliv och jävelskap.

Det betyder ungefär Förstå som fan eller Dålig kopia av Kawasaki eller Fiska upp en haj utklädd till ninja.

Jävligt användbart.

Kokt i bajs!

Nicklas Lidström åkte på en präktig propp signerad Ian Laperriere i nattens match mellan Colorado och Detroit.



Som bekant ger man sig ju inte på kaptenen utan vedergällning. Så jag undrar vad Laperriere tänkte sekunden efter att han sänkt Lidström. Han förstod ju att han skulle få stryk!

Det bör väl nämnas att tacklingen var helt okej, den råkade bara ta lite illa.

NEJ!

Ibland blir dagarna oväntat roliga på direkten.

När jag rotade i skafferiet efter ett nytt paket kaffe i morse hittade jag det relativt snabbt.
Sen bröt jag ihop!
När man umgås med de idioter som jag med stolthet kallar mina vänner blir nämligen följande inte annat än hysteriskt roligt.

Att det sen ger en känsla av olustighet är en annan sak. Det känns lite Sune Mangs möter Frank Sinatra!
Vad kommer kaffet att smaka egentligen?

Världens störste någonsin!

En av mina absoluta favoritidrottsmän alla kategorier är den ryske brottaren Aleksandr Karelin (ja det är rysk stavning).

Jag hittade det här klippet där man får en bild av mannens storhet. För även om det är någon jävla sexåring som har klippt ihop skiten så kan man se hans bollande med vår egen 130-kilosbjässe Thomas Johansson om och om igen utan att tröttna.

Det finns också få saker som jag haft så svårt att smälta eller kanske aldrig kommer att smälta som när han fick stryk av den otränade, otekniske och allmänt fete amerikanen Rulon Gardner i OS-finalen 2000 i Sydney.

Men trots en idiot till domare och helt vrickade regler kommer Karelin alltid vara en av världens största. 

Ta mig fan!

Tråkigt säker!

En av mina absoluta favoritspelare är Johnny Oduya, numer i New Jersey Devils, tidigare (gud förbjude) Djurgården.

Men så länge han inte lirar där så älskar jag honom.

Han bjöd på lite trolleri i natt!

Gnäll!

De här shortsen är snygga! Eller hur?

När jag fick syn på dessa i vintras blev jag själaglad. Bandmerchandise är sällan producerat med ordet kvalitet i åtanke men här hade jag snubblat över ett par Billabongshorts med favvobandets logga på.

Jag la in en beställning och tog i vad gällde storleken för säkerhets skull. Jag mätte med ett par gamla O'Neill och eftersom boardshorts är otäckt små i storleken så jag satsade på 38:or för att de skulle sitta skönt. Dessutom beställde jag ett par 36:or till en polare.

Nu till problemet. När de kom och jag fick testa dem satt de lite löst och skönt, nästan lite för löst. Polarens 36:or däremot var toksmå och skulle inte gå över mina höftben om jag så tränade ihjäl mig.

Eftersom träningen tillsammans med Gôbbfan går alldeles lysande så börjar de där shortsen bli större och större.

Det är surt.
Jag ville ju fan svassa omkring i de där på beachen i sommar och känna mig metal. Men jag tror inte att övriga strandbesökare vill se halva skrevet på mig.

Det verkar som att enda utvägen är att träna till sig en hockeyröv av digra mått eller använda kallingar under (vilket i och för sig börjar bli accepterat i Surfvärlden).

JÄVLA I-LANDSPROBLEM!

Oändlig glädje!

Vid lunchtid igår kom min bättre hälft inspringande på jobbet!

"Du har fått post!"

Hennes leende sa allt.

Bland paket med fuktgivare, scrub (ja...mina) och annat låg ett litet brev som bara kunde komma från två människor.

Jag fingrade lite försiktigt och kände hur ögonen tårades.

I brevet låg en inbjudan till ett bröllop där två av de allra finaste personer som korsat mitt livs väg ska försegla sin kärlek.

Det blir mitt första bröllop där mina vänner gifter sig.

Det känns stort och överväldigande på något märkligt sätt.
Jag bubblar av glädje för parets skull men framförallt för att jag stolt får kalla just dem mina vänner. De har en stor plats i mitt hjärta och därför känns det speciellt att jag kommer att få vara med när en av Sveriges märkligaste efternamns-konstellationer kan komma att skapas. Skämt åsido.
Plötsligt förstod jag vad det innebär att känna sig hedrad på riktigt.

Jag ska inte försöka sätta fler ord på känslorna.
Jag oroar mig mest för att jag kommer böla ikapp med tärnorna när det väl är dags.

Jag är också mycket medveten att jag i och med detta inlägg lagt upp en boll på straffpunkten!

Nytt!

Jag har för mig att jag har snubblat över Enter Shikari tidigare men glömt bort dem. Lite som med 311.

Det blir mycket musik nu men det här var faktiskt överraskande bra...till och med för ett metalhead som mig!

Om bara videon varit lika bra som låten. Nu är det mest brittiska fjollor:

Före den grå massan!

Ni vet hur man ibland känner att, det här hade jag stenkoll på innan alla andra fann det.
Det här är en sån sak:

Niiiiiiiiiice!

Kommentarer överflödiga!

Vardagsglädje!

Oväntat brev väntar på köksbordet när jag kommer hem.

Det ser misstänkt ut, jag öppnar...

Va fan? Beundrarinna?

Efter en stunds betänketid minns jag en tävling på King Magazines hemsida där man kunde vinna. Och jag vann!

Som om inte det var nog. 

Idag fick jag äntligen min nya musmatta, modell skitstor/svindyr.

Eftersom det blir en del bildbehandling behövdes en proffsmatta. Den är helt enorm och jag inser att modellen medium hade räckt då det går in tre trådlösa Mac-tangentbord på musmattans yta!

Men, men...stort är väl aldrig fel...sa flickan!

Träna, träna träna!

Den rubriken fick jag av en god vän när jag slet hårt för att tappa kilon för några år sedan.

Nu är det tvärtom, nu sliter jag och en annan god vän för att bygga kilon och det går tämligen bra.
Det börjar se ut som att man kan komma upp i fornstora dagars omfång på armar och bröst, utan extrakilon som döljer det man skapat.

De närmaste månaderna kommer onekligen bli intressanta.

Nu ska vi väl inte ta ut segern i förskott men enligt han som håller i planerna...www.pengakåt.com (länk i tidigare inlägg) så kommer sommaren gå i Kelly Slaters tecken.

Men jag är fortfarande skeptisk.

QB!

Sjukt bra match inatt!
Trots att jag känner hur John Blund lockar med pulverpåsen så var det värt besväret att stanna uppe för att se på den 42:a upplagan av Super Bowl.

Jag ångrar att jag aldrig började spela. Nog fan hade man kunnat dela ut lite våld med stil.

Lillebror skärpte sig till slut och Giants vann:



En hälsning till www.pengakåt.com...det är leksaksrapparen Shinoda ;)!