Åt helvete...

Så här blev det!

Jag beslutade mig för trimmern, gjorde det själv och det blev bra! Så långt är allt väl.
Efter att ha kommit ut ur duschen får jag syn på tre vilsna strån i nacken och beslutar mig för att kapa bort dem.
Här går det åt helvete.
Innan jag klev in i duschen hade jag tagit bort skyddskammen på trimmern och plötsligt stod jag med en jävla parkeringsficka i bakhuvudet.

Trimmern - Sixx 1-0

Så nu ser jag ut som Daniel Bretitholtz och gråter konstant.

Follow my way?

Utan musik skulle jag förmodligen dö!

Ibland blir det där med musik intressant. Som idag när jag loggade in på en för tillfället mycket populär community. Jag har listat mina favoritlåtar samt sett till att den blandar dem då och då.
Så här såg det ut i förmiddags:

* Walking In My Shoes - Depeche Mode
* One Headlight - The Wallflowers
* Inflatable - Bush
* So Cold - Breaking Benjamin
* Useless - Depeche Mode
* Breath - Breaking Benjamin
* I Won't See You Tonight Part 1 - Avenged Sevenfold
* Socio - Stone Sour
* Save Me - Damageplan
* Hurt - Johnny Cash

Min första tanke var att den som ser detta måste tro att jag är världens mest deprimerade människa. Tro mig, det är en hel del sleazemetal med i den där listan också.
Samtidigt är låtarna blandade på ett sätt som är jävligt "rätt".

Normalt lyssnar jag på det mesta som är gjort med skicklighet och finess.
Därför är jag grymt svag för gitarrhjältar och skickliga sångare/sångerskor. Ska man kategorisera mig så är nog Metalhead den bästa benämningen.
Tungt, hårt och gärna spetsat med lite gitarronani är min melodi.

Men sanningen är den att jag alltid fallit för låtar om olycka, känslor och besvärlig kärlek överlag. Varför är nog ganska enkelt att räkna ut om man känner mig. Nej mitt liv har inte varit någon gråtvals men det finns något som tilltalar mig i musik som gör lite "ont".
Olyckliga känslor känns mer äkta helt enkelt.

Svart själ har jag kallat det ibland. Kanske är det så? Det är hur som helst lite som det faktum att man alltid har en tendens att romantisera olycklig kärlek.

Nu måste jag ju även ge ett bra exempel. En låt som säger en hel del om själen (torde vara min i det här fallet) och som dessutom faller in i ovanstående ram:
Follow my way med en av världens bästa sångare, Chris Cornell.

När fan blir gammal

Frisyrer är roligt.

Genom åren har jag hunnit testa mig fram i hårdjungeln. Crew-cuts, snedbena, hockeyfrilla med inslag av sleazemetal, mer eller mindre rakat etc.
Generellt sett så har jag dock mestadels varit kortklippt med lite olika stilar beroende på humör.

Men nu så börjar det hända saker. Min kropps åsikt om var hårfästet bör sitta har plötsligt förändrats och jag har börjat ana att saker och ting händer.
Visst, om ett antal år är jag 30 så nog fan vet jag att det kommer att ske något förr eller senare. Dessutom har jag vänner som har fått kämpa med sånt här i flera år.

Någon fara är det egentligen inte, jag kan med gott samvete spara ut mitt svall till längre frisyrer utan att det ser konstigt ut. Frågan är bara om det egentligen blir lika snyggt som att låta trimmern gå varm. Kort är ju alltid rätt och dessutom lättskött och en smula manligt. Långt är förvisso mer kreativt men spretigt, trassligt och blir bara riktigt bra en gång av tio.
Modehuset Dolce & Gabbana är för övrigt ett av få som konsekvent har minst en manlig modell med på catwalken som är rejält snaggad. Det måste ju ligga något i det.

Egentligen har jag ingen favorit. Jag tycker det mesta är snyggt om det är gjort med stil och helt enkelt passar. Personligen brukar jag överlägga med mig själv med ovanstående argument (lättskött vs. trassligt osv.) i åtanke.
Det slutar som sagt som regel med kort!

Men! Det är ju inte metal alls, egentligen. Om vi inte snackar riktigt hård jävla ont-i-öronen metal förstås.
Ni som anser er vara intelligenta och har ögonen med er kan ni säkert räkna ut vilken frilla jag helst skulle låta pryda min hjässa.
Men orkar jag?

Jaktsäsong

Vem är den här mannen kanske du tänker?

Master Chief heter han och imorgon tar han över mitt liv. Jag har egentligen aldrig gillat Master Chief men jag har erkänt mig besegrad och har därför kapitulerat!

Den här mannen skulle aldrig bjuda dig på godis. Han skulle aldrig klappa din katt och han skulle definitivt aldrig ligga kvar och gosa efteråt.
Nej, han skulle snarare dra så fort salvan var avlossad, sno ditt godis och trampa ihjäl kattfan på vägen ut.

Är man uppväxt med tv-spel så är ett släpp av den här digniteten i det närmaste religiöst. Det kanske låter helknäppt men vi män är löjligt svaga för leksaker. Nu för tiden så är det ju dessutom helt normalt att känna så!

Till alla Boråsbor! Ser ni en yngre herre med praktribba och ett desperat uttryck i ansiktet imorgon så hälsa från Master Chief och invänta reaktionen!

Big spender

Det händer saker nu. Utanför fönstret färgas den tidigare gröna skruden vackert röd, gul och brun.

Jag älskar hösten med ösregn, blåst och allt det för med sig. Framförallt för att jag är en sån där dåre som lever mitt liv genom linsen. Likt förbannat så plåtar jag för lite. Det är mycket snack och liten verkstad. Det finns anledningar till det, bland annat för att ett grepp om kameran är lika med jobb!
Men så finns det grader i helvetet också. Hösten är en påminnelse om att man om några månader kommer gå med konstant driv-is i pungen och frysa häcken av sig så fort man sticker fötterna utanför täcket på morgonen.
När min vän 7yler blir statsminister har han lovat att avskaffa vintern. Att han sen ska subventionera whiskey, legalisera vapen och sälja Skåne till Danmark är en annan sak.

Men hösten är fantastisk ur ett särskilt perspektiv. Förr oss män som har ett intresse av att lägga lite kraft på det yttre är det rena, jävla julafton.
Ja, jag är en riktig klädgalning och inom kort blir det nya boots, skinnjackor, halsdukar och fan och hans moster. Givetvis med drag av personlig konkurs.
Lyckligtvis är jag lierad med The Moneymaker formerly known as The Devil (samma jävel som ska bli statsminister). Vi har en udda effekt på varandra. Shoppar vi tillsammans slutar det ofta med långa kvitton av någon konstig anledning. Jag vill minnas ett citat om undertecknad som lät ungefär: "Helvete! Så fort du är med så slutar det med att jag är ruinerad!".

Det jävliga är att det är sjukt kul!

Confessions of a dangerous mind!

Det var bara på låtsas. Förlåt!

Faktum är att man är gammal i gemet. Men nu sker detta i en ny kostym och med nya förutsättningar.

Låter det kryptiskt?

Det är meningen!