Ni trodde honungsbjörnen var gullig!
Det här mina vänner är bättre. Det här är för er som vältrar er i gosedjur, hoppas på att det ska regna såpbubblor och helst av allt vill att världen ska vara en enda stor orgie av sockervadd och geléhallon.
Jag ger er...The Toffel formerly known as Gangsta-CG!!!
torsdag 12 juni 2008
onsdag 11 juni 2008
Dä ä môe nu...
Det ekar tomt i bloggen.
Jag återkommer vid ett senare tillfälle och bjuder på detta fantastiska stycke så länge (originalvideojäveln funkade inte):
Jag återkommer vid ett senare tillfälle och bjuder på detta fantastiska stycke så länge (originalvideojäveln funkade inte):
söndag 1 juni 2008
För full!
Vi har faktiskt blivit städade pojkar i kompiskretsen.
Men då och då händer det ju givetvis lite mer spektakulära saker. Som igår!
Min kompis Sheriffen blev aspackad och tyckte att det var en bra idé att klättra upp i ett träd.
Givetvis slutade det ganska illa:
Nu kanske ni tror att skytten träffade klockrent.
Det gjorde han inte, han träffade inte alls faktiskt utan sköt total jävla fel och träffade en mjölkbil på andra sidan kvarteret.
Orsaken till fallet är helt enkelt det att Sheriffen gick i däck!
Men då och då händer det ju givetvis lite mer spektakulära saker. Som igår!
Min kompis Sheriffen blev aspackad och tyckte att det var en bra idé att klättra upp i ett träd.
Givetvis slutade det ganska illa:
Nu kanske ni tror att skytten träffade klockrent.
Det gjorde han inte, han träffade inte alls faktiskt utan sköt total jävla fel och träffade en mjölkbil på andra sidan kvarteret.
Orsaken till fallet är helt enkelt det att Sheriffen gick i däck!
Storslagen afton!
Vilken kväll det blev igår.
Strålande sol, fint umgänge, ja, härliga tider helt enkelt.
Synd bara att Carl-Jan skulle bli bråkig. Som ni ser fick han hålla sig lite utanför själva festen.
Lägg också märke till bankirns snabbhet när det vankas käk!
Strålande sol, fint umgänge, ja, härliga tider helt enkelt.
Synd bara att Carl-Jan skulle bli bråkig. Som ni ser fick han hålla sig lite utanför själva festen.
Lägg också märke till bankirns snabbhet när det vankas käk!
lördag 31 maj 2008
Vad fan har hänt?
Jonas Frögren har fått anbud från två NHL-klubbar!
Färjestad vill inte släppa honom. Vill han gå får han betala två mille själv säger Håkan Loob.
Vad fan hände med Håkan Loob egentligen?
Min barndomsidol när hockeyn var religion. Loob var praktiskt taget detsamma som gud.
Men nu har han fått hybris och gubbjäveln gör bort sig gång efter annan.
Att inte visa större respekt för en spelare som gett så mycket för klubben är skandalöst.
Stick Frögren. Betala två mille, lira i NHL i ett antal år för där får du plats och avsluta karriären i ett annat elitserielag när du kommer tillbaka!
Det kan Loob gott få leva med!
Färjestad vill inte släppa honom. Vill han gå får han betala två mille själv säger Håkan Loob.
Vad fan hände med Håkan Loob egentligen?
Min barndomsidol när hockeyn var religion. Loob var praktiskt taget detsamma som gud.
Men nu har han fått hybris och gubbjäveln gör bort sig gång efter annan.
Att inte visa större respekt för en spelare som gett så mycket för klubben är skandalöst.
Stick Frögren. Betala två mille, lira i NHL i ett antal år för där får du plats och avsluta karriären i ett annat elitserielag när du kommer tillbaka!
Det kan Loob gott få leva med!
"Det är helt otroligt att du inte blev operasångare"
Smaka på det citatet.
Jag kan väl utan tvekan säga att jag såg ut som en fågelholk när jag fick höra detta.
Igår var jag ute och träffade en skolklass på min gamla skola i samband med ett jobb.
När jag kommer upp för trappen kommer en liten kille springande och vrålar att:
"Det är dit du ska".
Han sladdar in i klassrummet.
"Han är här nu".
Två överrumplade klassföreståndare, varav den ena hade hand om parallellklassen när jag gick på mellanstadiet, hoppar till en aning på grund av lillkillen men finner sig snart.
Parallellklassföreståndaren utbrister:
"Men det är ju du som sjöng så vackert".
Jag skruvar på mig, ungarna skrattar och jobbet fortsätter.
En stund senare när vi är klara tar klassföreståndaren återigen upp det där med sången.
"Vad roligt att du kom hit och kunde träffa oss. Xxxxx (min dåvarande klassföreståndare) sa alltid att du hade den vackraste gossopranen någonsin. Det är helt otroligt att du inte blev operasångare".
Visst fan sträckte jag på mig en aning när jag gick.
Det hela grundar sig att vi hade mycket sång i skolan.
Jag gillade det, hade väl en viss talang, som barn alltså, och fick därför sjunga solo tillsammans med två andra killar som även de hade falsettpipa.
Men att det var det som en gammal lärare skulle komma ihåg trodde jag aldrig.
Samtidigt fick jag lite ångest.
Jag gav upp musiken och min saxofon i gymnasiet trots att jag fick företräde till en musikskola. Det kändes inte rätt och omställningen att flytta till en annan ort var jobbig. Sen vet jag med säkerhet att det inte hade blivit något stort av det men det hade varit kul ändå för min egen skull.
Det som kändes lite värre var det där med sången.
När det var dags för målbrottet sprack min röst totalt som för de allra flesta grabbar. Det var ett helvete att sjunga och mina vänner som redan tagit sig igenom det stirrade chockat på mig när vi övade inför en konsert i högstadiet.
Sedan dess har jag haft svårt att tro att det låter okej utåt även om det funkar i mina öron.
Jag vet att jag inte skulle göra bort mig med en mic i handen.
Men det där sitter fortfarande i även om det inte var något illa menat från mina vänners sida. Tro fan att de undrade när jag låg en oktav fel och inte träffade en ton rätt.
Tanken som slog mig var om man skulle börja testa lite igen. Jag tycker trots allt att sång är sjukt kul!
Om inte annat så kände jag mig lite stolt över att bli ihågkommen för min röst.
Det hade jag inte väntat mig.
Jag kan väl utan tvekan säga att jag såg ut som en fågelholk när jag fick höra detta.
Igår var jag ute och träffade en skolklass på min gamla skola i samband med ett jobb.
När jag kommer upp för trappen kommer en liten kille springande och vrålar att:
"Det är dit du ska".
Han sladdar in i klassrummet.
"Han är här nu".
Två överrumplade klassföreståndare, varav den ena hade hand om parallellklassen när jag gick på mellanstadiet, hoppar till en aning på grund av lillkillen men finner sig snart.
Parallellklassföreståndaren utbrister:
"Men det är ju du som sjöng så vackert".
Jag skruvar på mig, ungarna skrattar och jobbet fortsätter.
En stund senare när vi är klara tar klassföreståndaren återigen upp det där med sången.
"Vad roligt att du kom hit och kunde träffa oss. Xxxxx (min dåvarande klassföreståndare) sa alltid att du hade den vackraste gossopranen någonsin. Det är helt otroligt att du inte blev operasångare".
Visst fan sträckte jag på mig en aning när jag gick.
Det hela grundar sig att vi hade mycket sång i skolan.
Jag gillade det, hade väl en viss talang, som barn alltså, och fick därför sjunga solo tillsammans med två andra killar som även de hade falsettpipa.
Men att det var det som en gammal lärare skulle komma ihåg trodde jag aldrig.
Samtidigt fick jag lite ångest.
Jag gav upp musiken och min saxofon i gymnasiet trots att jag fick företräde till en musikskola. Det kändes inte rätt och omställningen att flytta till en annan ort var jobbig. Sen vet jag med säkerhet att det inte hade blivit något stort av det men det hade varit kul ändå för min egen skull.
Det som kändes lite värre var det där med sången.
När det var dags för målbrottet sprack min röst totalt som för de allra flesta grabbar. Det var ett helvete att sjunga och mina vänner som redan tagit sig igenom det stirrade chockat på mig när vi övade inför en konsert i högstadiet.
Sedan dess har jag haft svårt att tro att det låter okej utåt även om det funkar i mina öron.
Jag vet att jag inte skulle göra bort mig med en mic i handen.
Men det där sitter fortfarande i även om det inte var något illa menat från mina vänners sida. Tro fan att de undrade när jag låg en oktav fel och inte träffade en ton rätt.
Tanken som slog mig var om man skulle börja testa lite igen. Jag tycker trots allt att sång är sjukt kul!
Om inte annat så kände jag mig lite stolt över att bli ihågkommen för min röst.
Det hade jag inte väntat mig.
måndag 26 maj 2008
Det måste vara sommaren...
Jag har botaniserat mycket bland mina gamla synthsamlingar på sistone.
Därför är det kanske fullt logisk att jag föll totalpladask för Kleerups samarbete med Titiyo (som för övrigt har en gudabenådad röst).
Fantastiskt fräscht för att vara en popdänga och välbehövligt för öronen.
Varför då tänker ni!
Min "broder" Jesper tipsade nämligen om amerikanska Job For A Cowboy som jag också tyckte riktigt mycket om:
Därför är det kanske fullt logisk att jag föll totalpladask för Kleerups samarbete med Titiyo (som för övrigt har en gudabenådad röst).
Fantastiskt fräscht för att vara en popdänga och välbehövligt för öronen.
Varför då tänker ni!
Min "broder" Jesper tipsade nämligen om amerikanska Job For A Cowboy som jag också tyckte riktigt mycket om:
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)