Som de flesta andra filosoferar jag ibland över musik som ska spelas den dag jag ska begravas.
För egen del har jag nog funderat klart i mångt och mycket och det kommer inte enbart bli en dyster tillställning. Så mycket kan jag lova!
Men av de låtar som jag oftast återkommer till, Brothers in Arms med Dire Straits, är ändå förhållandevis tårdrypande:
Enligt myten har Dire Straits flest fans bland mediokra fotbollsspelare
Men det spelar ingen roll. Jag tycker det är en fantastisk låt även om den på många sätt är en klyscha.
Trots att texten på ytan handlar om kriget och dess fasor så ser jag den som en tolkning av livet och de prövningar man utsätts för. Men kanske framförallt att man inte behöver genomgå dessa prövningar själv.
Så för mig kommer den låten vara en sista hyllning till mina "Brothers in Arms" för att de alltid står och alltid har stått vid mina sida.
Det är lika självklart som den hyllning jag redan bär på kroppen.
Utan bröderna vore jag nämligen ingenting.
tisdag 22 april 2008
lördag 19 april 2008
ÄNTLIGEN
Det verkar som att våren äntligen har kommit för att stanna.
Eftersom jag hatar kyla mer än någonting annat på jorden (inte mer än Hoegaarden då) så njuter jag till fullo.
Lite motsägelsefullt är det kanske då att jag precis införskaffade en ny skinnjacka från brittiska Superdry efter att ha letat efter en ny i typ två år. ÄNTLIGEN!
Det var min bättre hälft som först fastnade för den. För min egen del tog det ett tag innan jag faktiskt började gilla det jag såg. En beställning senare var jag något skeptisk, långa ärmar gjorde mig osäker men nu har jag valt att behålla den och är skitnöjd.
Kärleken växte fram helt enkelt samtidigt som jag är en velig jävel när det gäller prylar och kläder.
Det ironiska är att jag egentligen letade efter en jacka utan fickor, krage och klaffar. Så kan det gå!
Mitt Xbox har hittat hem från Tyskland igen också. ÄNTLIGEN!
En RROD sabbade tre veckor av mitt liv och igår hände det igen men det var bara strömmen som jävlades. Pust.
Well! Det är helg, jag jobbar och min paus är slut.
I eftermiddag ser det ut att bli en golfrunda med Bankirn. ÄNTLIGEN!
Livet leker. Det firar jag med grym musik och tvivelaktig text ;):
Eftersom jag hatar kyla mer än någonting annat på jorden (inte mer än Hoegaarden då) så njuter jag till fullo.
Lite motsägelsefullt är det kanske då att jag precis införskaffade en ny skinnjacka från brittiska Superdry efter att ha letat efter en ny i typ två år. ÄNTLIGEN!
Det var min bättre hälft som först fastnade för den. För min egen del tog det ett tag innan jag faktiskt började gilla det jag såg. En beställning senare var jag något skeptisk, långa ärmar gjorde mig osäker men nu har jag valt att behålla den och är skitnöjd.
Kärleken växte fram helt enkelt samtidigt som jag är en velig jävel när det gäller prylar och kläder.
Det ironiska är att jag egentligen letade efter en jacka utan fickor, krage och klaffar. Så kan det gå!
Mitt Xbox har hittat hem från Tyskland igen också. ÄNTLIGEN!
En RROD sabbade tre veckor av mitt liv och igår hände det igen men det var bara strömmen som jävlades. Pust.
Well! Det är helg, jag jobbar och min paus är slut.
I eftermiddag ser det ut att bli en golfrunda med Bankirn. ÄNTLIGEN!
Livet leker. Det firar jag med grym musik och tvivelaktig text ;):
fredag 11 april 2008
söndag 6 april 2008
The Big Apple igen!
Världen är liten sägs det ju ofta!
I New York fick vi verkligen beviset på det. Vem springer vi på nere på Wall Street om inte min vapendragare Bankirn.
Att vi träffade honom just där är ju ingen skräll, var annars i New York skulle han hålla hus när hans enda intresse är pengar. Men nog var själva mötet oväntat.
Bankirn är ju inte känd för att älska kameror. Men här fick jag honom att visa sig från sin allra finaste sida:
The Big Apple!
Jag och en god vän åkte till New York och ägde Manhattan under en vecka för ett par år sedan.
Det här var ett av de första intrycken som fick oss att skratta både djupt och rått. Undrar vilken variant av den svenska massagen de egentligen erbjöd?
onsdag 26 mars 2008
Mycket nu!
Mycket Muse alltså!
Hur mycket In Flames och Cavalera Conspiracy jag än trycker i mig så finns det alltid plats för lite Muse.
Av någon märklig anledning slår den där satans Matthew Bellamy alltid an mina känsligaste strängar.
Att säga annat än att jag älskar att lyssna på honom vore ren lögn!
Även om det ibland är som att stå och skära slamsor ur sitt eget hjärta med rakblad.
tisdag 25 mars 2008
Dagens I-lands!
När man är bosatt i en liten ort med tvivelaktig karaktär är det som regel ganska intressant när det är dags för galej.
Det innebär som regel att "alla" går ut. Inte alla i bokstavlig mening men de flesta som är mellan 18 och 35 samt en och annan övervintrad 60-talist.
Egentligen så är det ganska trevligt men på senare tid har jag börjat tycka att det mest är besvärligt att gå på lokal när "alla" är där.
Hur kan det vara besvärligt tänker ni?
Jo, på grund av att man inte har tid.
Efter en stunds funderande kom jag fram till att man möter tre olika typer av människor när man bor på en liten ort och är ute.
1. Den bekante
Kan vara någon från barndomen som man växt ifrån eller bara en bekant i ordets rätta mening. I vilket fall någon man känner lite löst och som oftast inte tar mycket av ens tid. För det mesta slänger denne ur sig något krystat, skämtsamt för att bryta isen och sen gå vidare.
Oftast skrattar man lite kort, ibland blir det bara konstigt med en huvudskakning som följd men som redan sagts bryr man sig egentligen inte nämnvärt.
2. Gevalia
Det oväntade mötet. Personen man inte sett på länge och som man faktiskt gläds åt att möta. Det brukar bli ett enkelt, kort och intensivt samtal som man lämnar med en varm känsla i kroppen. Det är kul och okonstlat.
Tyvärr blir dessa samtal allt för ofta lidande av att den bekante bryter in, varpå man kommer av sig, känner sig ofokuserad och därmed otrevlig mot gevalia.
3. Snick-Snack
Mötet som kräver tid. Tillika mötet som brukar vara det mest givande och kanske också intressanta. Så länge det inte mynnar ut i ett deep-talk där man bara känner att tiden man har på sig att dricka öl försvinner.
För det mesta kul men brukar också bli sönderstyckat av den bekante, till förtret, eller gevalia, till glädje.
Blir som regel bäst när man ger sig med snacket i tid.
Problematiken i ovanstående är att man inte bar stöter på en av varje typ utan många. Det kräver uppmärksamhet och tid men alla vet hur det blir när man ska fokusera på många och fördela tid.
De som inte kan hantera det blir irriterade och man blir förklarad dryg och annat otrevligt. Det rör en förmodligen inte i ryggen men kan kännas tråkigt.
De flesta förstår men det är likväl tråkigt på grund av att man inte hinner med allt man vill prata om.
Slutligen så har vi alla förmodligen alla dessa tre karaktärer i oss som dyker upp beroende på vem man möter.
Vad skönt det vore om man bara kunde slappna av och träffa gevalia hela tiden. Ibland är det så men det sker oerhört sällan.
Därför går jag sällan ut på min hemort längre. Jag plockar med mig de jag trivs bäst med någon annanstans istället där vi kan umgås med varandra och framåt småtimmarna känna att vi hade en riktigt rolig kväll.
Framförallt slipper man känna att man inte hade tid...
Det innebär som regel att "alla" går ut. Inte alla i bokstavlig mening men de flesta som är mellan 18 och 35 samt en och annan övervintrad 60-talist.
Egentligen så är det ganska trevligt men på senare tid har jag börjat tycka att det mest är besvärligt att gå på lokal när "alla" är där.
Hur kan det vara besvärligt tänker ni?
Jo, på grund av att man inte har tid.
Efter en stunds funderande kom jag fram till att man möter tre olika typer av människor när man bor på en liten ort och är ute.
1. Den bekante
Kan vara någon från barndomen som man växt ifrån eller bara en bekant i ordets rätta mening. I vilket fall någon man känner lite löst och som oftast inte tar mycket av ens tid. För det mesta slänger denne ur sig något krystat, skämtsamt för att bryta isen och sen gå vidare.
Oftast skrattar man lite kort, ibland blir det bara konstigt med en huvudskakning som följd men som redan sagts bryr man sig egentligen inte nämnvärt.
2. Gevalia
Det oväntade mötet. Personen man inte sett på länge och som man faktiskt gläds åt att möta. Det brukar bli ett enkelt, kort och intensivt samtal som man lämnar med en varm känsla i kroppen. Det är kul och okonstlat.
Tyvärr blir dessa samtal allt för ofta lidande av att den bekante bryter in, varpå man kommer av sig, känner sig ofokuserad och därmed otrevlig mot gevalia.
3. Snick-Snack
Mötet som kräver tid. Tillika mötet som brukar vara det mest givande och kanske också intressanta. Så länge det inte mynnar ut i ett deep-talk där man bara känner att tiden man har på sig att dricka öl försvinner.
För det mesta kul men brukar också bli sönderstyckat av den bekante, till förtret, eller gevalia, till glädje.
Blir som regel bäst när man ger sig med snacket i tid.
Problematiken i ovanstående är att man inte bar stöter på en av varje typ utan många. Det kräver uppmärksamhet och tid men alla vet hur det blir när man ska fokusera på många och fördela tid.
De som inte kan hantera det blir irriterade och man blir förklarad dryg och annat otrevligt. Det rör en förmodligen inte i ryggen men kan kännas tråkigt.
De flesta förstår men det är likväl tråkigt på grund av att man inte hinner med allt man vill prata om.
Slutligen så har vi alla förmodligen alla dessa tre karaktärer i oss som dyker upp beroende på vem man möter.
Vad skönt det vore om man bara kunde slappna av och träffa gevalia hela tiden. Ibland är det så men det sker oerhört sällan.
Därför går jag sällan ut på min hemort längre. Jag plockar med mig de jag trivs bäst med någon annanstans istället där vi kan umgås med varandra och framåt småtimmarna känna att vi hade en riktigt rolig kväll.
Framförallt slipper man känna att man inte hade tid...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)