People suck!

Den kvinnliga delen av mänskligheten har de där berömda veckorna då allt är åt helvete i deras världar.

Jag har kommit fram till att även jag har mina veckor. Givetvis utan att jag blöder okontrollerat.
Veckor då jag hatar folk lite mer än vanligt.
Veckor då jag inte orkar bry mig om att le eller spela dum och låta andra tro att de har rätt för fridens skull.
Veckor då jag njuter av att vara lite extra otrevlig.

Jag kommer nog att bli en riktigt grinig gammal gôbbjävel!

Fan vad härligt!

Kommentarer överflödiga:

Din gôbbjävel!

Scott Weiland kan ta sig i röven!
Förstöra något som var såååååååbra.



Ditt jävla fyllo.

Webbarn

Det här är min vän Mattias:



Han har kissat på sig igen och ondgör sig i sin blogg över att jag gjort mig lustig över det lata släktet webbklipp-och-klistrare. Han förstår ju inte att det faktiskt är ren fakta.

Han utmanar dessutom. Mitt svar på detta:

Vad fan dillar du om din joltpimplande sate!

Du vet mycket väl att det är kört på förhand för din del eftersom ett flamewar handlar om argumentation, verbal förmåga och förnuft.

Det närmaste förnuft Mattias någonsin varit hände i början på april förra året när han höll på att bli överkörd av en Skoda.
Men det är klart, han är inte helt kass med käften enligt en av sina kollegor. Vad det nu innebär?

Jag sitter inte och darrar med andra ord...*gäsp*

Jag har feber!

Nej, jag är inte sjuk.
Jag har bara fått Bruce Springsteen-feber.

Jag skaffade senaste skivan Magic precis när den kom och sedan dess har jag lyssnat mer på Bruce än vad jag brukar.
Jag sa alldeles nyss till en vän att för mig är det samma sak med Bruce som med Kiss. Det är musik som man har växt upp med och som alltid funnits där men som man aldrig riktigt förkovrat sig i.
Inte förrän nu på senare år vill säga.
Ibland blir jag besviken över att jag inte började forska i vissa artister tidigare. Samtidigt är det en charm i att upptäcka något som egentligen funnits framför en hela tiden.

Jag har alltid varit en sucker för herr Springsteens lugnare låtar.
Han är en av få artister som kan göra bra såna utan att det blir klyschigt.
Det känns äkta och Bono är den som sammanfattat det bäst när han introducerade Bruce in i Rock n' Roll Hall of Fame:



Det är ett ganska långt klipp men mitt uppe i det så nämner han det som gör vissa artister lite bättre än andra. Nämligen förmågan att få lyssnaren att känna att det är just dem som musiken handlar om.
På följande länk finns ett bra exempel på en sån låt som jag tror de flesta grabbar som någonsin varit (o)lyckligt kära kan relatera till:

http://www.youtube.com/watch?v=Nn6-KDZpFt8

Det gick tyvärr inte att bädda in klippet!

Äntligen!

Det var fan i mig länge sedan jag var så här nöjd över en hockeynyhet!
Douglas Murray ansluter till Tre Kronors VM-trupp.

Storartat. Nu kanske man kan få känna sig lite stolt när motståndarlagen börjar smälla på och får storstryk tillbaka.

Frånvarande!

Jag är trött!

Herrmiddag förra helgen. Grabbigt värre och slitsamt.
Jag vilar och därmed är pennan/fingrarna i vila.