"Through these fields of destruction..."

Som de flesta andra filosoferar jag ibland över musik som ska spelas den dag jag ska begravas.
För egen del har jag nog funderat klart i mångt och mycket och det kommer inte enbart bli en dyster tillställning. Så mycket kan jag lova!

Men av de låtar som jag oftast återkommer till, Brothers in Arms med Dire Straits, är ändå förhållandevis tårdrypande:



Enligt myten har Dire Straits flest fans bland mediokra fotbollsspelare
Men det spelar ingen roll. Jag tycker det är en fantastisk låt även om den på många sätt är en klyscha.

Trots att texten på ytan handlar om kriget och dess fasor så ser jag den som en tolkning av livet och de prövningar man utsätts för. Men kanske framförallt att man inte behöver genomgå dessa prövningar själv.

Så för mig kommer den låten vara en sista hyllning till mina "Brothers in Arms" för att de alltid står och alltid har stått vid mina sida.

Det är lika självklart som den hyllning jag redan bär på kroppen.
Utan bröderna vore jag nämligen ingenting.