Never leave home without Jack!

Adieu!

2008-08-11T14:03:00.000-07:00

That's it!!!

Här blir det inte fler av mina visdomsord.
Det innebär dock inte att jag tystnar.

Den uppmärksamme ska finna mig på annan plats...

iPhone!

2008-07-22T00:34:00.000-07:00

Jag väntar fortfarande men snart kommer en svart 16 gb:s att vara i min ägo.
Väntan blev dock inte lättare av att min bättre hälft plockade ut sin redan igår.
Ve och fasa!

Apropå ve och fasa.
Det är märkligt att så fort jag sätter mig till rätta på min arbetsstol blir det mörkt och kusligt utomhus. Vädret pendlar från strålande solsken till ondskefullt mörker på en millisekund.
Jag känner mig som Darth Vader, Randall Flagg eller varför inte falsetthjälten Skeletor när det händer.

Är det så att världen darrar när undertecknad är i arbete?
Med tanke på semestervädret är det definitivt inte på detta vis.

Att vara svensk!

2008-07-18T05:41:00.001-07:00

Ett kärt minne poppade upp.

Det där med att vara blond, blåögd och ha lite accent är kanske den absolut bästa brudmagnet man kan ha i USA.
Nog hade jag förväntat mig att det exotiska i en utlänning skulle göra folk (läs tjejer) nyfikna. Däremot trodde jag inte att det skulle bli så pass...hrm...intensivt.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag pluggade på college.
Jag och mina amerikanska bröder käkade lunch i skolmatsalen när en flicka stegar fram, slänger sitt telefonnummer på mig och säger hej liksom.

Hon:
*Flin*

Jag:
"WTF?"

Grabbarna:
*FLINEN FRÅN HELVETET*

Jag tänkte alltså och sa det inte rakt ut.

Ett lämnat telefonnummer är inte unikt på något sätt.
Det har väl hänt de flesta.
Jag använder det mest som ett publicerbart exempel.
Det kunde nämligen bli mer rakt på sak än så...

Även om egot gick i taket så struntade man ju som regel i det och förundrades mest över hur jävla exotisk man anses vara bara för att det står Sverige i passet.

Inte fan ska jag påstå att jag inte njöt av uppmärksamheten.
Tvärtom.
Men ibland blev det rent av lite otäckt. Man kände sig som när bergskatterna/lejonen/tigrarna i Kalle Anka har fått korn på just Kalle Anka. Ni vet när han i katternas ögon förvandlas till en vandrande köttbit.

Fascinerande är det hur som helst.

Förseglad!

2008-07-16T13:59:00.000-07:00

Under de senaste dagarna har både min iPod och min dator haft förmågan att plocka fram sådana där riktiga jagärolyckligtkär-låtar.
Det är alldeles fantastiskt och givetvis snackar vi musik med klass. Inte skval som man spelar på mellanstadiediscon.

Problemet är att jag inte på något sätt är olyckligt kär. Tvärtom är jag lyckligt lottad med världens finaste fästmö.
Hur kan det vara ett problem tänker ni?
Ja, i sig är det givetvis inget problem. Men sanningen är den att det är svårt att vältra sig i de där bitterljuva känslorna och riktigt njuta av stroferna när man funnit sin älskade.

Paradoxen med att vara olyckligt kär var ju att det var just bitterljuvt, lite rock n' roll så där. Man var alltid mest packad och sket i allt men njöt samtidigt av all tröst ;). För att inte tala om musiken.

Ser man det på detta vis så har det varit ett problem i snart tre år och förhoppningsvis kommer det väl fortsätta vara så.

Men nog fan är det lite småtråkigt ibland.
Allt har ju sin charm.

Apropå bra sjong (värmländska).
Följande njöt jag och mina två bröder Carl-Jan och B.D av för en dryg timme sedan. Både av film och bete (mer värmländska):

En månad senare...

2008-07-15T02:14:00.000-07:00

Semestern är över.
Livet har återgått till det normala.

Jag har inte haft ork eller fantasi nog att skriva under den senaste månaden.
Men det pyr under ytan. Jag vet bara inte hur jag ska låta detta ta sig uttryck...

Den som lever får se ;).

Släng dig i väggen Nalle Puh!

2008-06-12T07:27:00.000-07:00

Ni trodde honungsbjörnen var gullig!

Det här mina vänner är bättre. Det här är för er som vältrar er i gosedjur, hoppas på att det ska regna såpbubblor och helst av allt vill att världen ska vara en enda stor orgie av sockervadd och geléhallon.

Jag ger er...The Toffel formerly known as Gangsta-CG!!!

Dä ä môe nu...

2008-06-11T11:36:00.000-07:00

Det ekar tomt i bloggen.
Jag återkommer vid ett senare tillfälle och bjuder på detta fantastiska stycke så länge (originalvideojäveln funkade inte):

För full!

2008-06-01T11:18:00.000-07:00

Vi har faktiskt blivit städade pojkar i kompiskretsen.
Men då och då händer det ju givetvis lite mer spektakulära saker. Som igår!

Min kompis Sheriffen blev aspackad och tyckte att det var en bra idé att klättra upp i ett träd.
Givetvis slutade det ganska illa:

Nu kanske ni tror att skytten träffade klockrent.
Det gjorde han inte, han träffade inte alls faktiskt utan sköt total jävla fel och träffade en mjölkbil på andra sidan kvarteret.
Orsaken till fallet är helt enkelt det att Sheriffen gick i däck!

Storslagen afton!

2008-06-01T02:53:00.000-07:00

Vilken kväll det blev igår.
Strålande sol, fint umgänge, ja, härliga tider helt enkelt.

Synd bara att Carl-Jan skulle bli bråkig. Som ni ser fick han hålla sig lite utanför själva festen.
Lägg också märke till bankirns snabbhet när det vankas käk!

Vad fan har hänt?

2008-05-31T01:38:00.001-07:00

Jonas Frögren har fått anbud från två NHL-klubbar!
Färjestad vill inte släppa honom. Vill han gå får han betala två mille själv säger Håkan Loob.

Vad fan hände med Håkan Loob egentligen?
Min barndomsidol när hockeyn var religion. Loob var praktiskt taget detsamma som gud.
Men nu har han fått hybris och gubbjäveln gör bort sig gång efter annan.

Att inte visa större respekt för en spelare som gett så mycket för klubben är skandalöst.

Stick Frögren. Betala två mille, lira i NHL i ett antal år för där får du plats och avsluta karriären i ett annat elitserielag när du kommer tillbaka!

Det kan Loob gott få leva med!

"Det är helt otroligt att du inte blev operasångare"

2008-05-31T01:15:00.000-07:00

Smaka på det citatet.
Jag kan väl utan tvekan säga att jag såg ut som en fågelholk när jag fick höra detta.

Igår var jag ute och träffade en skolklass på min gamla skola i samband med ett jobb.
När jag kommer upp för trappen kommer en liten kille springande och vrålar att:

"Det är dit du ska".

Han sladdar in i klassrummet.

"Han är här nu".

Två överrumplade klassföreståndare, varav den ena hade hand om parallellklassen när jag gick på mellanstadiet, hoppar till en aning på grund av lillkillen men finner sig snart.
Parallellklassföreståndaren utbrister:

"Men det är ju du som sjöng så vackert".

Jag skruvar på mig, ungarna skrattar och jobbet fortsätter.
En stund senare när vi är klara tar klassföreståndaren återigen upp det där med sången.

"Vad roligt att du kom hit och kunde träffa oss. Xxxxx (min dåvarande klassföreståndare) sa alltid att du hade den vackraste gossopranen någonsin. Det är helt otroligt att du inte blev operasångare".

Visst fan sträckte jag på mig en aning när jag gick.

Det hela grundar sig att vi hade mycket sång i skolan.
Jag gillade det, hade väl en viss talang, som barn alltså, och fick därför sjunga solo tillsammans med två andra killar som även de hade falsettpipa.
Men att det var det som en gammal lärare skulle komma ihåg trodde jag aldrig.

Samtidigt fick jag lite ångest.
Jag gav upp musiken och min saxofon i gymnasiet trots att jag fick företräde till en musikskola. Det kändes inte rätt och omställningen att flytta till en annan ort var jobbig. Sen vet jag med säkerhet att det inte hade blivit något stort av det men det hade varit kul ändå för min egen skull.

Det som kändes lite värre var det där med sången.
När det var dags för målbrottet sprack min röst totalt som för de allra flesta grabbar. Det var ett helvete att sjunga och mina vänner som redan tagit sig igenom det stirrade chockat på mig när vi övade inför en konsert i högstadiet.
Sedan dess har jag haft svårt att tro att det låter okej utåt även om det funkar i mina öron.

Jag vet att jag inte skulle göra bort mig med en mic i handen.
Men det där sitter fortfarande i även om det inte var något illa menat från mina vänners sida. Tro fan att de undrade när jag låg en oktav fel och inte träffade en ton rätt.

Tanken som slog mig var om man skulle börja testa lite igen. Jag tycker trots allt att sång är sjukt kul!

Om inte annat så kände jag mig lite stolt över att bli ihågkommen för min röst.
Det hade jag inte väntat mig.

Det måste vara sommaren...

2008-05-26T05:51:00.000-07:00

Jag har botaniserat mycket bland mina gamla synthsamlingar på sistone.
Därför är det kanske fullt logisk att jag föll totalpladask för Kleerups samarbete med Titiyo (som för övrigt har en gudabenådad röst).

Fantastiskt fräscht för att vara en popdänga och välbehövligt för öronen.
Varför då tänker ni!
Min "broder" Jesper tipsade nämligen om amerikanska Job For A Cowboy som jag också tyckte riktigt mycket om:

Det blir mörker också...

2008-05-26T00:36:00.000-07:00

Ja jävlar ja!

Ännu en helg till ända som spenderades i goda vänners lag med öl och kött.
För omväxlings skull drack alla måttligt med bira och därför slutade utgången på lokal med filosofiska samtal.
Min gode vän Blômskebetäckarn' var nog den som var mest förundrad och uttryckte något i stil med:
"Det är fan riktigt gôtt att inte bli så där jävla full. Men en börjer väl bli gammel".

Nu är han inte så gammal ännu, i alla fall inte lika gammal som en del av oss andra åldermän. Eftersom det snart är semester har vi bestämt för att införskaffa sydväst, pipa och därefter ska vi sno Carl-Jans farsas båt och bara njuta.

Jag kan också upplysa om att en fartkåt bankir, en soldränkt söndag och den här dängan är en alldeles perfekt kombination:

Särskilt när man själv får njuta i passagerarsätet!

Summer of Sleaze!

2008-05-22T05:15:00.001-07:00

Nu jävlar är det snart dags igen:

Gissa vem som är skitnöjd!!!

Rock n' Roll!

2008-05-20T12:08:00.000-07:00

Den gångna helgen blev mycket riktigt så oförglömlig som man möjligen kunde ha önskat.
Det var maskerad förstår ni med utstyrslar som skulle få kostymdesigners och psykopater att bli gröna av avund. Jag körde själv på inslagen väg genom att spöka ut mig till en av tidernas största gitarrhjältar.
Givetvis tillsammans med Jack, någon spansk stjärna och en nordamerikansk skönhet (nepp, mer än så får ni inte).

Det var onekligen ett slag utan dess like och värre skulle det bli framåt natten. Då hamnade jag i ett rullande diskotek tillsammans med Growlarn, Carl-Jan och nån skotsk jävel som hette Grant någonting.
Det hela slutade med allsång till bland annat Mmm mmm mmm mmm med Crash Test Dummies och Lady In Black med Uriah Heep. På det hela taget var det en oslagbar afton där personen i passagerarsätet hela tiden bytte skepnad från smal och blond till mörk och lite grövre.
Damen som körde såg däremot likadan ut hela tiden.

När det började närma sig morgon blev det dock dags att däcka på hemmaplan.
När jag vaknade bjöds det på allt annat än underhållning eftersom jag gång på gång tvingades bikta mig hos den store Porslinsguden. Framåt 13-tiden på söndag godtog han min botgörelse och jag kunde kravla till Bankirn för att äta deg tillsammans med honom och Carl-Jan.

Sedan dess har livet varit ett enda kaos där endast denna gamla målning av Carl-Jans gamle far Bengt-Leif har gett mig trygghet:

Trimning!

2008-05-14T00:38:00.000-07:00

Fråga mig inte hur jag snubblade över detta.

Ser inte fåren otäckt nöjda ut med att bli klippta. Det är ju givetvis fullt försteåligt eftersom det måste vara varmt och besvärligt att vara så påpälsad.

Undrar om de får som rakar sig stöter på missnöje bland de andra fåren? Det kanske är rödstrumpefår som anser att det är fullt naturligt att inte raka sig!

Jag vill dra mig till minnes ett sjujävla stort får som härjade i trakterna kring Rakkestad i Norge för ett par år sedan. Min gode vän Pål-Håkan var oerhört fascinerad av detta får varje dag vi åkte till och från vårt dåvarande arbete där.

I sammanhanget måste jag också nämna ett får på Nya Zeeland som försvann i sex år och mirakulöst nog återfanns av sin ägare. Behöver jag berätta att fåret mer såg ut som en stor boll än som ett får. Ska försöka hitta en bild på det.

Killen som spelar flöjt i videon blev skjuten av en galen bankir strax efter att videon spelats in.

Åååh fy fan!

2008-05-12T00:17:00.001-07:00

Det finns en grannort till min hemort i kommunen där jag bor. Det är egentligen inte mer än en krater i vägen för en Europa-väg.
I vägen för...fyndigt.

Det fanns en tid då jag tvingades jobba i detta Mordor. Det var ett ganska roligt kneg men herrejösses vilken ångest man fick av att se stället. Det var Bergmanvarning på demonerna.

Idag, precis innan jag tänkte sätta på kaffebryggaren, slog det mig att det bara hade funnits en utväg om mina föräldrar satt mig till världen där.
Nämligen:

People suck!

2008-05-11T02:24:00.000-07:00

Den kvinnliga delen av mänskligheten har de där berömda veckorna då allt är åt helvete i deras världar.

Jag har kommit fram till att även jag har mina veckor. Givetvis utan att jag blöder okontrollerat.
Veckor då jag hatar folk lite mer än vanligt.
Veckor då jag inte orkar bry mig om att le eller spela dum och låta andra tro att de har rätt för fridens skull.
Veckor då jag njuter av att vara lite extra otrevlig.

Jag kommer nog att bli en riktigt grinig gammal gôbbjävel!

Fan vad härligt!

Kommentarer överflödiga:

2008-05-08T07:23:00.001-07:00

Din gôbbjävel!

2008-05-08T05:19:00.000-07:00

Scott Weiland kan ta sig i röven!
Förstöra något som var såååååååbra.

Ditt jävla fyllo.

Webbarn

2008-05-08T03:37:00.000-07:00

Det här är min vän Mattias:

Han har kissat på sig igen och ondgör sig i sin blogg över att jag gjort mig lustig över det lata släktet webbklipp-och-klistrare. Han förstår ju inte att det faktiskt är ren fakta.

Han utmanar dessutom. Mitt svar på detta:

Vad fan dillar du om din joltpimplande sate!

Du vet mycket väl att det är kört på förhand för din del eftersom ett flamewar handlar om argumentation, verbal förmåga och förnuft.

Det närmaste förnuft Mattias någonsin varit hände i början på april förra året när han höll på att bli överkörd av en Skoda.
Men det är klart, han är inte helt kass med käften enligt en av sina kollegor. Vad det nu innebär?

Jag sitter inte och darrar med andra ord...*gäsp*

Jag har feber!

2008-05-07T01:52:00.000-07:00

Nej, jag är inte sjuk.
Jag har bara fått Bruce Springsteen-feber.

Jag skaffade senaste skivan Magic precis när den kom och sedan dess har jag lyssnat mer på Bruce än vad jag brukar.
Jag sa alldeles nyss till en vän att för mig är det samma sak med Bruce som med Kiss. Det är musik som man har växt upp med och som alltid funnits där men som man aldrig riktigt förkovrat sig i.
Inte förrän nu på senare år vill säga.
Ibland blir jag besviken över att jag inte började forska i vissa artister tidigare. Samtidigt är det en charm i att upptäcka något som egentligen funnits framför en hela tiden.

Jag har alltid varit en sucker för herr Springsteens lugnare låtar.
Han är en av få artister som kan göra bra såna utan att det blir klyschigt.
Det känns äkta och Bono är den som sammanfattat det bäst när han introducerade Bruce in i Rock n' Roll Hall of Fame:

Det är ett ganska långt klipp men mitt uppe i det så nämner han det som gör vissa artister lite bättre än andra. Nämligen förmågan att få lyssnaren att känna att det är just dem som musiken handlar om.
På följande länk finns ett bra exempel på en sån låt som jag tror de flesta grabbar som någonsin varit (o)lyckligt kära kan relatera till:

http://www.youtube.com/watch?v=Nn6-KDZpFt8

Det gick tyvärr inte att bädda in klippet!

Äntligen!

2008-05-05T23:42:00.000-07:00

Det var fan i mig länge sedan jag var så här nöjd över en hockeynyhet!
Douglas Murray ansluter till Tre Kronors VM-trupp.

Storartat. Nu kanske man kan få känna sig lite stolt när motståndarlagen börjar smälla på och får storstryk tillbaka.

Frånvarande!

2008-05-02T04:40:00.000-07:00

Jag är trött!

Herrmiddag förra helgen. Grabbigt värre och slitsamt.
Jag vilar och därmed är pennan/fingrarna i vila.

"Through these fields of destruction..."

2008-04-22T00:48:00.000-07:00

Som de flesta andra filosoferar jag ibland över musik som ska spelas den dag jag ska begravas.
För egen del har jag nog funderat klart i mångt och mycket och det kommer inte enbart bli en dyster tillställning. Så mycket kan jag lova!

Men av de låtar som jag oftast återkommer till, Brothers in Arms med Dire Straits, är ändå förhållandevis tårdrypande:

Enligt myten har Dire Straits flest fans bland mediokra fotbollsspelare
Men det spelar ingen roll. Jag tycker det är en fantastisk låt även om den på många sätt är en klyscha.

Trots att texten på ytan handlar om kriget och dess fasor så ser jag den som en tolkning av livet och de prövningar man utsätts för. Men kanske framförallt att man inte behöver genomgå dessa prövningar själv.

Så för mig kommer den låten vara en sista hyllning till mina "Brothers in Arms" för att de alltid står och alltid har stått vid mina sida.

Det är lika självklart som den hyllning jag redan bär på kroppen.
Utan bröderna vore jag nämligen ingenting.

ÄNTLIGEN

2008-04-19T01:07:00.000-07:00

Det verkar som att våren äntligen har kommit för att stanna.
Eftersom jag hatar kyla mer än någonting annat på jorden (inte mer än Hoegaarden då) så njuter jag till fullo.

Lite motsägelsefullt är det kanske då att jag precis införskaffade en ny skinnjacka från brittiska Superdry efter att ha letat efter en ny i typ två år. ÄNTLIGEN!

Det var min bättre hälft som först fastnade för den. För min egen del tog det ett tag innan jag faktiskt började gilla det jag såg. En beställning senare var jag något skeptisk, långa ärmar gjorde mig osäker men nu har jag valt att behålla den och är skitnöjd.
Kärleken växte fram helt enkelt samtidigt som jag är en velig jävel när det gäller prylar och kläder.
Det ironiska är att jag egentligen letade efter en jacka utan fickor, krage och klaffar. Så kan det gå!

Mitt Xbox har hittat hem från Tyskland igen också. ÄNTLIGEN!
En RROD sabbade tre veckor av mitt liv och igår hände det igen men det var bara strömmen som jävlades. Pust.

Well! Det är helg, jag jobbar och min paus är slut.
I eftermiddag ser det ut att bli en golfrunda med Bankirn. ÄNTLIGEN!

Livet leker. Det firar jag med grym musik och tvivelaktig text ;):

Scary shit!

2008-04-11T04:09:00.000-07:00

Åh vad jag vill ha den där hunden...

The Big Apple igen!

2008-04-06T08:21:00.002-07:00

Världen är liten sägs det ju ofta!

I New York fick vi verkligen beviset på det. Vem springer vi på nere på Wall Street om inte min vapendragare Bankirn.

Att vi träffade honom just där är ju ingen skräll, var annars i New York skulle han hålla hus när hans enda intresse är pengar. Men nog var själva mötet oväntat.

Bankirn är ju inte känd för att älska kameror. Men här fick jag honom att visa sig från sin allra finaste sida:

The Big Apple!

2008-04-06T07:44:00.001-07:00

Jag och en god vän åkte till New York och ägde Manhattan under en vecka för ett par år sedan.

Det här var ett av de första intrycken som fick oss att skratta både djupt och rått. Undrar vilken variant av den svenska massagen de egentligen erbjöd?

Mycket nu!

2008-03-26T13:39:00.000-07:00

Mycket Muse alltså!

Hur mycket In Flames och Cavalera Conspiracy jag än trycker i mig så finns det alltid plats för lite Muse.

Av någon märklig anledning slår den där satans Matthew Bellamy alltid an mina känsligaste strängar.

Att säga annat än att jag älskar att lyssna på honom vore ren lögn!

Även om det ibland är som att stå och skära slamsor ur sitt eget hjärta med rakblad.

Dagens I-lands!

2008-03-25T02:03:00.000-07:00

När man är bosatt i en liten ort med tvivelaktig karaktär är det som regel ganska intressant när det är dags för galej.
Det innebär som regel att "alla" går ut. Inte alla i bokstavlig mening men de flesta som är mellan 18 och 35 samt en och annan övervintrad 60-talist.

Egentligen så är det ganska trevligt men på senare tid har jag börjat tycka att det mest är besvärligt att gå på lokal när "alla" är där.
Hur kan det vara besvärligt tänker ni?
Jo, på grund av att man inte har tid.

Efter en stunds funderande kom jag fram till att man möter tre olika typer av människor när man bor på en liten ort och är ute.

1. Den bekante
Kan vara någon från barndomen som man växt ifrån eller bara en bekant i ordets rätta mening. I vilket fall någon man känner lite löst och som oftast inte tar mycket av ens tid. För det mesta slänger denne ur sig något krystat, skämtsamt för att bryta isen och sen gå vidare.
Oftast skrattar man lite kort, ibland blir det bara konstigt med en huvudskakning som följd men som redan sagts bryr man sig egentligen inte nämnvärt.

2. Gevalia
Det oväntade mötet. Personen man inte sett på länge och som man faktiskt gläds åt att möta. Det brukar bli ett enkelt, kort och intensivt samtal som man lämnar med en varm känsla i kroppen. Det är kul och okonstlat.
Tyvärr blir dessa samtal allt för ofta lidande av att den bekante bryter in, varpå man kommer av sig, känner sig ofokuserad och därmed otrevlig mot gevalia.

3. Snick-Snack
Mötet som kräver tid. Tillika mötet som brukar vara det mest givande och kanske också intressanta. Så länge det inte mynnar ut i ett deep-talk där man bara känner att tiden man har på sig att dricka öl försvinner.
För det mesta kul men brukar också bli sönderstyckat av den bekante, till förtret, eller gevalia, till glädje.
Blir som regel bäst när man ger sig med snacket i tid.

Problematiken i ovanstående är att man inte bar stöter på en av varje typ utan många. Det kräver uppmärksamhet och tid men alla vet hur det blir när man ska fokusera på många och fördela tid.
De som inte kan hantera det blir irriterade och man blir förklarad dryg och annat otrevligt. Det rör en förmodligen inte i ryggen men kan kännas tråkigt.
De flesta förstår men det är likväl tråkigt på grund av att man inte hinner med allt man vill prata om.
Slutligen så har vi alla förmodligen alla dessa tre karaktärer i oss som dyker upp beroende på vem man möter.

Vad skönt det vore om man bara kunde slappna av och träffa gevalia hela tiden. Ibland är det så men det sker oerhört sällan.
Därför går jag sällan ut på min hemort längre. Jag plockar med mig de jag trivs bäst med någon annanstans istället där vi kan umgås med varandra och framåt småtimmarna känna att vi hade en riktigt rolig kväll.
Framförallt slipper man känna att man inte hade tid...

Fan vad Gelotte är bra!

2008-03-19T05:47:00.000-07:00

In Flames är bra!
De släpper snart en ny skiva. Den är ännu bättre!

Bäst är dock Björn Gelotte, gitarristen i In Flames, som blivit lite av en personlig favorit. Härom sommaren rosade jag honom för hans filosof-skägg.
Nu briljerar han igen.
Saxar här ett inlägg från DN:s chatt idag med Björn och trummisen Daniel Svensson:

"Harriet:
Tycker att erat sound har på senare tider gått väldigt långt ifrån det ni hade på t.e.x. Clayman och mer åt Korn-hållet.. vad anser ni om det?

Björn Gelotte:
Sätt på en korn platta lyssna lite - sen sätter du på en flames platta - låter de lika - köp revaxör".

Som jag garvade!

Staffan klingar sina klockor!

2008-03-17T11:44:00.000-07:00

Rapporterna har strömmat ut den senaste tiden om vår gode vän Staffan och hans musiksmak. Nu verkar saker och ting ha stigit honom åt huvudet totalt.

Under den gångna helgen bjöd han in till kalas och vi festade hela natten lång. Framåt morgonen på söndag morgon brast det totalt för Staffan. Han började springa runt hysteriskt och talade i tungor om den så kallade Önskekören och hur mycket han älskar dem.

Till slut slog han sig till ro vid datorn och sökte på Youtube. Gråtande la han sig på golvet i fosterställning och sa att han till sist funnit sinnesro.

Ur högtalarna lät det så här:

Skräpjournalister!

2008-03-14T07:42:00.001-07:00

Är det något som går mig på nerverna aningen mer än andra saker är det sportjournalister som inte lärt sig hur man ska uttala namn. Det kan handla om städer, idrottsmän eller andra saker som hör sporten till.

Allra värst brukar det vara när det spelas internationella hockeyturneringar och smartskallarna på SVT, TV3 och andra kanaler väljer att uttala spelarnas namn på sitt eget lilla vis. Speciellt när det är ryssar som lirar.

Ibland blir det dock bara för idiotiskt, som här:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/nhl/article2050335.ab

Hur obegåvad man än är så borde man veta att det finns en stor stad i USA som heter Atlanta. Om man inte har koll på det så är det inte särskilt svårt att förstå hur namnet Atlanta bör uttalas. Men reportern Jenny Modin verkar inte vara vare sig allmänbildad eller läskunnig. Att hon ens rapporterar är en jävla gåta eftersom en hockeyreporter definitivt borde veta detta.

Hade det handlat om fotboll hade hon varit mer rätt ute. Atalanta är nämligen ett fotbollslag i Italien.

Eftersom jag själv tillhör samma skrå blir jag tokig på sånt här. Jag tycker inte att det är professionellt helt enkelt.

Fan ta er...

Helvetet!

2008-03-12T06:57:00.000-07:00

När min gode vän B.D dör så är det precis det här som väntar. Det sägs ju att helvetet ser olika ut beroende på vem man är. Därför är det ingen tvekan att det är det här som är framtiden för myntsinglar'n.

Hur det kommer att se ut för min del vet jag också. Det är svårt att illustrera bara men för många år sedan fastslog en person i min närhet att jag kommer att få en hötapp och ett paket tändstickor samt hälsningen: "Gå du och gör dig ett eget litet helvete".

Han skapar sig väl inte onödig konkurrens den gode Horn-Per!

Avdelning Idiot!

2008-03-12T02:18:00.001-07:00

För ett drygt halvår sedan digitalerades ju Sverige. Det är sånt som de flesta vet om, att signalen in i tv:n numer är digital och inte analog.

Därför kände jag mig som en jävla idiot när jag gjorde en kanalsökning igår och upptäckte att jag hade en drös nya kanaler. Det är klart som fan att jag visste att det skulle hända något med utbudet men det föll i glömska och i höst gav jag fan i att söka efter nytt.

Nu sitter jag här, ett drygt halvår senare med dumstrut och 15 missade stormatcher i fotboll.

Gôtt mä...

Om jag någonsin köper en hotrod!

2008-03-12T02:14:00.000-07:00

Då vet jag vem som ska bygga den!

Vissa dagar blir det inte bättre än så här. När jag gör road-tripen genom USA ska Al Jourgensen utan tvekan få följa med på färden.

Att låtjäveln nedan har en av musikhistoriens absolut hårdaste låttitlar är bara grädde på moset:

Årets liknelse!

2008-03-10T12:17:00.000-07:00

Jag och Bengt Dennis har precis kört veckans första gympass.

Vi sitter och pustar ut och snackar lite om tv-serier som Miami Ink och Monster Garage.

Mot slutet av konversationen låter det ungefär så här:

Jag: "Han är förjävla skön Jesse James och så hänger han bara med massa coola gubbar. Det verkar ju som att han har varit lärling hos varenda verkstadsnörd i hela USA".

B.D: "Mmm. Men är det något jag inte gillar så är den där jävla serien där de bygger motorcyklar. Den där pappan, han är fan som Musse Pigg".

Jag: "..."

B.D: "Jag hatade Musse Pigg när jag var liten för att han alltid ska ha rätt".

Jag: "...*gapskratt*..."

Jojo...

Nämen!

2008-03-10T01:10:00.000-07:00

Det här hade man väl aldrig kunnat tro:
Mannen av glas

För att inte tala om den här skrällen:
Det är dags att ge sig

Eller den här dumme jäveln:
Löjliga farbrorn

Tacka vet jag Donald Brashear, honom kan man lita på. Ett tips, lyssna på kommentatorerna, fantastiskt kul:
K.O

Rötterna!

2008-03-04T13:02:00.000-08:00

Innan jag växte ut till det jag som regel kallar för metalhead kategoriserade jag mig som något helt annat rent musikaliskt. Jag var synthare men utan permanentad lugg och tre kilo kajal. Jag opererade i det dolda så att säga!

Trots att det är mer Metallica än Depeche Mode idag så glömmer jag aldrig mina rötter. Depeche är bland det största man kan lyssna på.

Att Depeche liksom just Metallica sen samarbetar med en av mina största fotografiska förebilder, Anton Corbijn, gör bara det hela ännu bättre.

Varför skriver jag detta då. Jo för det här sammanfattar en hel del just nu:

Amber!

2008-03-04T12:37:00.000-08:00

Min brorsa i staterna Big Ben fick mig att upptäcka 311 på nytt. Eller på nytt och på nytt, jag kan väl aldrig påstå att jag hade lyssnat på dem tidigare. Men jag var bekant med en del låtar.

Favoriten är utan tvekan Amber som på något märkligt sätt är avslappnad, glad och lite sorgsen på samma gång.

Grym är den i alla fall!

Chuck är rädd för Chuck!

2008-02-26T12:02:00.001-08:00

Chuck Norris i all ära.

Sen en tid tillbaka finns det en Chuck som jag betraktar som betydligt hårdare, nämligen Chuck Liddell.

Han ser ut som en redneck trucker från de mörkaste delarna av Texas men är MMA-fighter i UFC-cirkusen.

Det är något vackert med Chuck Liddells stil. Han lufsar runt i oktagonen (som ringen/buren man pucklar på varandra i kallas) som en pårökt björn och vevar lite avslappnat med armarna. Det ser lite för iskallt ut men så plötsligt, det smäller, någon blöder och Chuck Liddell vinner.

Visst han får spö ibland eller som han själv uttryckte det hos Letterman: "I went to sleep once".

Apropå iskallt. Det är väl just på grund av sin avslappnade stil och attityd som han kallas The Iceman.

Det är något med kampsport!

Och som vanligt när man behandlar ämnet, bespara mig förnuftiga kommentarer om våld och ungjävlar som slåss.

Svagheter!

2008-02-26T11:58:00.000-08:00

Alla har vi våra svagheter.

Matthew Bellamy och Muse är en av mina!

Nytt från Sigge!

2008-02-23T04:55:00.000-08:00

Min vän Sigge är rätt tung i hip-hop kretsar.

Snubblade över ett av hans guldkorn. Sigge är han med nummer 80 på tröjan:

Om jag vore ett skivomslag...

2008-02-23T04:36:00.000-08:00

...så skulle det förmodligen se ut så här:

Hårdrock!

2008-02-23T03:23:00.000-08:00

Det var tydligen tänkt så att undertecknad skulle fungera som hårdrocks-recensent under årets Arvikafestival. Jag blev själaglad när jag fick höra om det men insåg sekunden senare att det inte är möjligt.

Det är lite trist men å andra sidan kommer jag att vara på ett hejdundrande bröllop som väger upp mer än väl!

Dessutom har jag redan varit på den enda konsert som en grabb med metal i blodet behöver se innan han dör! Jag sörjer med andra ord inte särskilt mycket.

Vem är mannen ovan tänker ni!

Svaret är Kerry King, gitarrist i Slayer som kommer till just Arvikafestivalen. Det är faktiskt ett band jag skulle vilja se, kanske mest för att Kerry King är med.

En amerikansk radiokanal hade härom året en omröstning som riktade sig till fäder med tonårsdöttrar. Frågan löd: "Vem skulle du aldrig lämna din dotter ensam i ett rum med, Saddam Hussein eller Kerry King?"

Behöver jag förklara vem som vann omröstningen?

Ännu en hjälte...

2008-02-22T06:59:00.000-08:00

Jag har nämnt tidigare att John Norum är en av mina hjältar. Det är typ han, pappa och Batman!

Så lyssna och njut:

Jag måste också delge några av kommentarerna från Youtube. Dissen från masterbarber är klockren:

bigracerxfan:

is he tryin to sound like zakk wylde

masterbarber;

Congrats for posting the STUPIDEST comment on Youtube! If Zakk could play like John, He'd actually be respected!

BarneyTee:

fuckin hell how have i never heard of this guy hes wicked

Kaffe!

2008-02-22T05:33:00.003-08:00

Jag har inte druckit kaffe sen i onsdags...

PANIK!

KAFFE!

Nice!

2008-02-22T05:30:00.000-08:00

Jag har alltid beundrat riktigt duktiga breakdancers.

Min gode vän Chris i USA var helt sjukt grym när han satte sin fot på ett dansgolv. Jag antar att han är det fortfarande och det var särskilt en grej som imponerande på mig. The C-walk eller cripwalk om man så vill.

Det ser enkelt ut, men är skitsvårt...tro mig:

Bra sagt!

2008-02-20T14:13:00.000-08:00

En favorit i ordens flora är uttrycket ninjahaja!

En god vän till mig utbrast plötsligt något i stil med: "...och det kan du ninjahaja..." för ett par år sedan. Det var vrede inblandat, saliv och jävelskap.

Det betyder ungefär Förstå som fan eller Dålig kopia av Kawasaki eller Fiska upp en haj utklädd till ninja.

Jävligt användbart.

Kokt i bajs!

2008-02-19T00:48:00.000-08:00

Nicklas Lidström åkte på en präktig propp signerad Ian Laperriere i nattens match mellan Colorado och Detroit.

Som bekant ger man sig ju inte på kaptenen utan vedergällning. Så jag undrar vad Laperriere tänkte sekunden efter att han sänkt Lidström. Han förstod ju att han skulle få stryk!

Det bör väl nämnas att tacklingen var helt okej, den råkade bara ta lite illa.

NEJ!

2008-02-18T00:02:00.000-08:00

Ibland blir dagarna oväntat roliga på direkten.

När jag rotade i skafferiet efter ett nytt paket kaffe i morse hittade jag det relativt snabbt.
Sen bröt jag ihop!
När man umgås med de idioter som jag med stolthet kallar mina vänner blir nämligen följande inte annat än hysteriskt roligt.

Att det sen ger en känsla av olustighet är en annan sak. Det känns lite Sune Mangs möter Frank Sinatra!
Vad kommer kaffet att smaka egentligen?

Världens störste någonsin!

2008-02-12T14:21:00.000-08:00

En av mina absoluta favoritidrottsmän alla kategorier är den ryske brottaren Aleksandr Karelin (ja det är rysk stavning).

Jag hittade det här klippet där man får en bild av mannens storhet. För även om det är någon jävla sexåring som har klippt ihop skiten så kan man se hans bollande med vår egen 130-kilosbjässe Thomas Johansson om och om igen utan att tröttna.

Det finns också få saker som jag haft så svårt att smälta eller kanske aldrig kommer att smälta som när han fick stryk av den otränade, otekniske och allmänt fete amerikanen Rulon Gardner i OS-finalen 2000 i Sydney.

Men trots en idiot till domare och helt vrickade regler kommer Karelin alltid vara en av världens största.

Ta mig fan!

Tråkigt säker!

2008-02-10T13:43:00.000-08:00

En av mina absoluta favoritspelare är Johnny Oduya, numer i New Jersey Devils, tidigare (gud förbjude) Djurgården.

Men så länge han inte lirar där så älskar jag honom.

Han bjöd på lite trolleri i natt!

Gnäll!

2008-02-08T00:55:00.001-08:00

De här shortsen är snygga! Eller hur?

När jag fick syn på dessa i vintras blev jag själaglad. Bandmerchandise är sällan producerat med ordet kvalitet i åtanke men här hade jag snubblat över ett par Billabongshorts med favvobandets logga på.

Jag la in en beställning och tog i vad gällde storleken för säkerhets skull. Jag mätte med ett par gamla O'Neill och eftersom boardshorts är otäckt små i storleken så jag satsade på 38:or för att de skulle sitta skönt. Dessutom beställde jag ett par 36:or till en polare.

Nu till problemet. När de kom och jag fick testa dem satt de lite löst och skönt, nästan lite för löst. Polarens 36:or däremot var toksmå och skulle inte gå över mina höftben om jag så tränade ihjäl mig.

Eftersom träningen tillsammans med Gôbbfan går alldeles lysande så börjar de där shortsen bli större och större.

Det är surt.
Jag ville ju fan svassa omkring i de där på beachen i sommar och känna mig metal. Men jag tror inte att övriga strandbesökare vill se halva skrevet på mig.

Det verkar som att enda utvägen är att träna till sig en hockeyröv av digra mått eller använda kallingar under (vilket i och för sig börjar bli accepterat i Surfvärlden).

JÄVLA I-LANDSPROBLEM!

Oändlig glädje!

2008-02-06T14:21:00.000-08:00

Vid lunchtid igår kom min bättre hälft inspringande på jobbet!

"Du har fått post!"

Hennes leende sa allt.

Bland paket med fuktgivare, scrub (ja...mina) och annat låg ett litet brev som bara kunde komma från två människor.

Jag fingrade lite försiktigt och kände hur ögonen tårades.

I brevet låg en inbjudan till ett bröllop där två av de allra finaste personer som korsat mitt livs väg ska försegla sin kärlek.

Det blir mitt första bröllop där mina vänner gifter sig.

Det känns stort och överväldigande på något märkligt sätt.
Jag bubblar av glädje för parets skull men framförallt för att jag stolt får kalla just dem mina vänner. De har en stor plats i mitt hjärta och därför känns det speciellt att jag kommer att få vara med när en av Sveriges märkligaste efternamns-konstellationer kan komma att skapas. Skämt åsido.
Plötsligt förstod jag vad det innebär att känna sig hedrad på riktigt.

Jag ska inte försöka sätta fler ord på känslorna.
Jag oroar mig mest för att jag kommer böla ikapp med tärnorna när det väl är dags.

Jag är också mycket medveten att jag i och med detta inlägg lagt upp en boll på straffpunkten!

Nytt!

2008-02-06T13:48:00.000-08:00

Jag har för mig att jag har snubblat över Enter Shikari tidigare men glömt bort dem. Lite som med 311.

Det blir mycket musik nu men det här var faktiskt överraskande bra...till och med för ett metalhead som mig!

Om bara videon varit lika bra som låten. Nu är det mest brittiska fjollor:

Före den grå massan!

2008-02-05T06:55:00.000-08:00

Ni vet hur man ibland känner att, det här hade jag stenkoll på innan alla andra fann det.
Det här är en sån sak:

Niiiiiiiiiice!

2008-02-04T12:54:00.001-08:00

Kommentarer överflödiga!

Vardagsglädje!

2008-02-04T08:56:00.000-08:00

Oväntat brev väntar på köksbordet när jag kommer hem.

Det ser misstänkt ut, jag öppnar...

Va fan? Beundrarinna?

Efter en stunds betänketid minns jag en tävling på King Magazines hemsida där man kunde vinna. Och jag vann!

Som om inte det var nog.

Idag fick jag äntligen min nya musmatta, modell skitstor/svindyr.

Eftersom det blir en del bildbehandling behövdes en proffsmatta. Den är helt enorm och jag inser att modellen medium hade räckt då det går in tre trådlösa Mac-tangentbord på musmattans yta!

Men, men...stort är väl aldrig fel...sa flickan!

Träna, träna träna!

2008-02-04T07:50:00.000-08:00

Den rubriken fick jag av en god vän när jag slet hårt för att tappa kilon för några år sedan.

Nu är det tvärtom, nu sliter jag och en annan god vän för att bygga kilon och det går tämligen bra.
Det börjar se ut som att man kan komma upp i fornstora dagars omfång på armar och bröst, utan extrakilon som döljer det man skapat.

De närmaste månaderna kommer onekligen bli intressanta.

Nu ska vi väl inte ta ut segern i förskott men enligt han som håller i planerna...www.pengakåt.com (länk i tidigare inlägg) så kommer sommaren gå i Kelly Slaters tecken.

Men jag är fortfarande skeptisk.

QB!

2008-02-04T07:43:00.000-08:00

Sjukt bra match inatt!
Trots att jag känner hur John Blund lockar med pulverpåsen så var det värt besväret att stanna uppe för att se på den 42:a upplagan av Super Bowl.

Jag ångrar att jag aldrig började spela. Nog fan hade man kunnat dela ut lite våld med stil.

Lillebror skärpte sig till slut och Giants vann:

En hälsning till www.pengakåt.com...det är leksaksrapparen Shinoda ;)!

Nykär!

2008-01-31T12:05:00.000-08:00

Precis så är det!

Jag är nykär i Photoshop. Den här gången vid namn CS3.

När man plitat med programmet i snart tretton år så brukar det som regel bli en vana. Förr var det julafton att sitta och greja med foton men när man jobbar med det blir det som regel just jobb. Man gör det inte lika mycket för att det är kul.

Under de senaste åren har jag inte suttit lika mycket framför Photoshop som under gymnasiet. Detta trots att det egentligen är under dessa år som jag har kunnat ha riktigt kul tack vare kamerautrustning för närmare sexsiffrigt. Men det har som sagt blivit när det har vankats jobb.

Givetvis spenderar jag väl mer tid med programmet än genomsnittet. Men det har varit sparsmakat på sistone.

Sen köpte jag en gigantisk iMac och plötsligt öppnade himlen sina portar igen.

Nu, nu blir det åka av igen!

He's back!

2008-01-27T05:44:00.001-08:00

Nu håller han på igen!

Smyger runt och klurar. Spanar på avstånd och undersöker. Granskar och beräknar!

Det är något suspekt med den här killen. Jag förstår inte riktigt varför han förföljer mig.
Det är något skumt helt klart.

Men jag ska nog få reda på hur det ligger till. Jag ska överrumpla den jäveln och sen ska här bli medeltid!

Jävla grannar!

2008-01-27T02:50:00.000-08:00

Det är tur att man inte får bära handeldvapen i Sverige!

Då hade rubrikerna idag varit "svartare än natta" som min gode vän Bengt Dennis skulle ha sagt!

Poesi!

2008-01-26T08:28:00.000-08:00

Jag hittade just en drös texter från en svunnen tid.

Poetiska ord från en ung man som druckit på tok för mycket Jack D och svärtat papperet med söndertrasade känslor.

Poesi är aldrig så bra som när den är tragisk!

Sex!

2008-01-25T12:02:00.001-08:00

Eftersom jag är i branschen måste jag ju bara älska det här:

Vilken bransch?

Det låter jag vara osagt!

Hysteriskt kul!

2008-01-25T05:16:00.000-08:00

Terry Tate:

Djävulen har vaknat!

2008-01-24T10:48:00.000-08:00

Den här bloggen kanske ger ett sken av att jag och mina vänner är grottmongon.

Jag klandrar inte den som tror att våra liv går ut på mjöd, kvinnor och brutala kroppssporter. Det är fullt förståeligt.

Men man skulle väl kunna säga att när man blivit tillräckligt vuxen för att ha sett verkligheten i vitögat så slutar man bry sig om andras åsikter om en själv. Så länge de inte går ut på att man är ett jävla svin. Då bör man tänka till!

Vad jag vill komma till är att jag är en modeslav. Fast på ett lite mer avslappnat sätt än hardcore-fashionistas. Det kanske man inte tror när man läser bärs, sprit och hockeyslagsmål i varannan mening. (och jag förstår fan inte varför jag ens skrev första stycket).

De som känner mig vet dessutom att jag har ett obscent ha-begär. Därför är det högst olämpligt att slänga tidningar som Café eller King åt mitt håll.

Det slutar nämligen med att jag måste ha hälften som finns i dem.

Lyckligtvis begränsar banken vad som skulle kunna vara ett tämligen dekadent och utsvävande leverne. Tack och lov för det.

Våren stundar och då har jag fått sikte på följande:

Den här helt otäckt snygga reporter-bagen (aha, aha) från anrika väsktillverkaren Sandqvist kommer snart bäras på min axel.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Att sen företaget är så klokt att de tar emot beställningar via mail är inte bara briljant. Det är ta mig fan helt underbart. Nu slipper man resa till Stockholm och springa sig svintrött bland juppies för att hitta skapelsen.

Sen skulle jag vilja matcha bagen med den här:

Jag letar efter en snygg skinnjacka som komplement till min bruna bomber-bikerjacka från staterna.

Den här ser ut att vara något i min stil såvida det vita på fickorna fram inte är företagets logga.

Cato heter modellen och kommer från Malungsbaserade Jofama.

Enda problemet är väl att den inte kommer att finnas i handeln inom en snar framtid. Dessutom lär det innebära en kraftsamling enligt ovan (Stockholm, juppies etc.) om man vill ha en. Eller nej, jag vet, det går säkert att få dem till en ort närmare min hemvist. Men då blir det väl ett jävla gnäll om man inte köper den.

Det lär bli mer dregel över prylar innan det blir sommar och man får gå avklädd!

De e mycke nu!

2008-01-24T10:46:00.000-08:00

Lite väl mycket faktiskt.

Kroppen är trött, huvudet står stilla innan man dopat sig med kaffe och man ser helt för jävlig ut.

Mycket i skallen också...pust...

Serenity now!

Hjälte!

2008-01-23T01:38:00.000-08:00

När vi ändå är inne på hockey!

Två av mina största favoriter råkar vara före detta Boston Bruins spelare. Nämligen Bobby Orr och Cam Neely.
Den sistnämnde fick ett abrupt slut på karriären efter att ha blivit fult tacklad av råskinnet Ulf Samuelsson. Det ledde till att delar av hans ena lårmuskel omvandlades till ben. Fråga mig inte hur det går till rent medicinskt.

Hur som helst så var Cam Neely urtypen för en powerforward. En kille som öste in lika mycket mål som han delade ut käftsmällar.

Grym helt enkelt!

Rocknörd?

2008-01-22T00:33:00.000-08:00

Ibland tycker jag att jag är löjligt bred i min musiksmak.
Både generellt med tanke på att jag lika gärna lyssnar till Wagner eller Wonder som Hetfield eller Sixx. Men också inom genrerna.
Nu förstår ni ju mycket väl att det är de två sistnämnda som jag helst krämar skiten ur stereoanläggningen med.

Jag lyckas ofta bli kär i delar av låtar, melodier, riff, trumsolon etcetera. Därför är ett lir som Guitar Hero helt magiskt. Den senaste enaste upplagan fick jag av syrran i julklapp.

Sen dess är jag helt nygammalt förälskad i:

Och har upptäckt fantastiska:

Jag bara njuter, särskilt med min fejk-Gibson i nävarna!

Stryk!

2008-01-21T11:51:00.000-08:00

Jag har en barnslig faiblesse för slagsmål på rink.

Inte sådana där jag själv är inblandad alltså utan sådana där två monster-stora NHL-lirare gör upp.

Ibland är det som att se två isbrytare på steroider braka ihop. Man riktigt hör hur metallen vrider sig:

Brian McGrattan (ovan) är en av favoriterna just nu men tyngst är helt klart George Parros (nedan). Killen som ser ut som en gammal westernhjälte och som förmodligen skulle ge Stålmannen spö:

När jag hittade det här citatet blev allt ännu bättre:

"Before Chuck Norris goes to bed, he checks the closet for George Parros."

Och för er som känner för att häva ur er någon form av moralpredikan. Gör det någon annanstans!

Alla minnen!

2008-01-19T06:40:00.001-08:00

Sorterandet fortsätter.

Ibland är det lite otäckt att bläddra i gamla minnen.

Nog för att jag är självupptagen men femtioelva mappar med självporträtt gjorde mig lätt chockad. Det är lite skrämmande men förklaringen finns i att jag var rent uttråkad under en period och plåtade egot hela tiden.

Skrämmande var också ett av mina projekt från staterna där jag själv var en av modellerna (min lärarinna insisterade...nej fråga inte).

Att se skillnaden mellan en väldigt tunn och späd kropp och det man ser i spegeln idag chockade mig lite.

Detta trots att det var bilderna som inte visade mitt normala tillstånd.

Och hur mycket jag än förstår att det är sundare med mer kilon och mer muskler kan jag inte sluta tycka att markerade höftben faktiskt är ganska snyggt.

Nog med nostalgi! Det var då!

Öl? Ja tack!

Sortera mera!

2008-01-19T05:47:00.000-08:00

Ett konstaterande:

Det är fett, jävla asdrygt att sortera foton...

Pust!

Tur att Marilyn Manson finns...

Äntligen!

2008-01-17T14:52:00.000-08:00

Det blev en tredje gången gillt-situation.

Allt är som det ska vara. iMacen strålar på skrivbordet med sin i det närmaste bombastiska skrud.

Sex och en halv timmes tankande, fixande, dolande, meckande och klickande tär dock. Nu är det slut för idag men under helgen ska en miljard fotografier katalogiseras.

Jag bävar redan. Katalogisering är en fotografs mardröm.

*snark*

"De borde hålla sig till frukt istället"

2008-01-15T04:13:00.000-08:00

De orden är något som jag upprepar likt ett mantra allt oftare.

Alldeles innan jul gjorde jag slag i saken. Min gamla, om ännu potenta, Powerbook skulle få en kompis.
Det fick sålunda bli en iMac. En riktig bjässe där allt bara är stort, tungt och nästintill erotiskt snyggt.

Glädjen när grabbar får nya leksaker förändras aldrig. Känslan när TNT levererade burken var ungefär som den gången man slet upp sitt första Nintendo 8-bit.
Den blev dock kortvarig. Efter ett par timmar uppdagades repor på, hör och häpna, insidan glasskyddet som täcker skärmen.

Hur jävla nitisk är idioten tänker ni nu! Sjukt skulle jag vilja påstå men kostar fanskapet så ska det också vara i perfekt skick.

Apple var smidiga, skickade en ny och hämtade den gamla.
Glädjen hade dött en aning och slog i botten när även nästa dator kommer med repor i skärmen, fast värre och mer logiskt på utsidan den här gången.
Jag började mumla besvärjelser för mig själv och tänkte onda tankar innehållande C4.

Samma visa en gång till och nu hoppas jag på klyschan "tredje gången gillt". Om ett par dagar får jag svaret.

En god vän påpekade lagom roat: "De borde hålla sig till frukt istället".

Så jävligt är det väl inte men jag hoppas att en och annan montör åkt på en rövkrängning vid det här laget. Som kompensation hoppas jag att iPhone kommer till Sverige inom kort. Det svaret borde vi få runt midnatt.

Men det blir väl äppelmos av det också!

Grymt!

2007-12-29T08:28:00.000-08:00

Jag ska aldrig mer skriva att jag ska uppdatera oftare, igen...

Ni vet låtar som man direkt känner att det här, det här ska spelas när de bär ut kistan genom kyrkportarna någon gång i framtiden!

Det här är en sådan:

Jul var kul! Nyår ska bli grymt!

Respekt?

2007-12-15T16:24:00.000-08:00

Helg och jobb är aldrig en bra kombination.

För min del innebar det att gårdagens begivenheter inledningsvis avnjöts med ett litet antal flaskor öl. Väl på lokal så bestod det som rann ner genom strupen dock av socker enligt hemligt amerikanskt recept.

Det positiva med alltihop var att det gav mig ett ypperligt tillfälle för ett socialt experiment.
Man hänger som bekant med lite bättre utan en hjärna på standby.
Just standby är förmodligen också kvällens ord.
Det var mycket av den varan.

Jag har varit full, packad och redlös, ja rentav smått galen i bland. Men jag kan ärligt påstå att jag aldrig använt alkoholen som en ursäkt för att bete mig som jag vill.
Inte heller har jag låtit den ta över så till den grad att jag farit som en flipperkula mellan folk. Jag har haft vett att kasta in handuken innan dess.

Här kommer standby in.

Min kväll spenderades till största del med att hålla balansen efter knuffar av kortväxta fjortisar som inte hade något på lokal att göra överhuvudtaget. Eller för den delen medelålders män och kvinnor som borde inse att de är just medelålders. Detta på grund av att alltför många stänger av, låter sig falla i standby och skiter i allt vad hänsyn heter.

Allra värst blir det när folk som man trodde hade karaktär faller in i detta mönster.
Vart tog respekten för den egna personen vägen?
Det finns få saker som jag föraktar så mycket som när folk låter kontrollen falla till förmån för dagisbeteende eller som en ursäkt för att våga vara någon.

Kvällen började bra men slutade med ett par, tre tillfällen då jag tappade respekt för både folk och det rådande tillståndet.
Ska det vara så jävla svårt att bete sig, och om man är vuxen, bete sig som om man vore det?

Viker man ner den man är kan man lika gärna lägga sig på golvet och pissa på sig själv!

Vad gäller sociala experiment.
Jag gillar sådana
Att granska de som inte tror eller förstår att någon granskar dem. Eller för den delen att se igenom dem som inte förstår att de är som öppna böcker.

Det finns en viss charm i människor som tror de har överläget helt enkelt!
Men jag är inte mer arrogant än att jag förstår att det säkert finns en och annan som skulle placera mig själv i den kategorin.
Däremot är jag kall nog att i så fall låta dem tro att de har rätt!

Kanske handlar allt om att jag bara är en grinig jävel.
Men hellre en grinig jävel än en komplett idiot!

Kvällens citat: "Säg som det är, du är som mig, du hatar folk!"

FFS!

2007-12-13T01:14:00.001-08:00

Helvete!
Jag förnekar mig inte. Uppdateringen suger värre Nordsjön när den är som stormigast.

Den senaste tiden har präglats av träning med Gôbbfan Nr.3. Det är många år sedan motivationen för att pumpa lite muskler existerade men nu har den vaknat till liv igen.
Jag riktigt njuter av det även om jag är rejält skärrad över vissa saker. Otäcka snorungar som står och spanar in våra arslen alltså...nej, de är inte kvinnliga...ja, tyvärr finns de i vår gemenskap.
Det värsta är att lillbrodern till en nämnd slyngel verkar ha siktat in sig på min bättre hälft. För några helger sen kom han med intima förslag som han förtäckt uttryckte: "Du kan skaffa en rosa handkontroll så att vi kan byta djur med varandra".
Jag vet nog vad det innebär...han ska passa sig!

Den senaste tidens stora begivenhet var Motörhead-konserten i Karlstad.
Det var förjävla kul men blev tyvärr lite sönderryckt. Det var skytteltrafik mellan Mikkey Dee's frilla, baren och toan.
På det hela taget var det dock skitkul. Särskilt dagarna efter när all dokumentation offentliggjordes. Det kommer mera sägs det och efter varje fest står det ännu mer klart att vi är totalt sjuka i huvudet.

Jag saknade dock att Lemmy väste fram: "I am the one, Orgasmatron..."

Det är snart jul också!
Jag har redan införskaffat två klappar till mig själv...mumma!

Ska försöka uppdatera bättre än tre gånger var tredje vecka framöver.

Fuck yeah!

Touchdown!

2007-11-20T12:41:00.000-08:00

Jag är kräsen som fan när det gäller film även om mina guldkorn är många.
En av mina största favoriter är Any given Sunday av Oliver Stone med Al Pacino och Jamie Foxx.
Jag vet inte riktigt varför men jag tröttnar aldrig på den vilket är ganska unikt för att vara mig.

Den som säger att idrotten inte är vacker borde se den. För det här är vackert på hög nivå trots att det är skådespeleri:

Det jobbiga med klippet ovan är att det slutar för tidigt.
För det är när Jamie Foxx står ensam och pianoslingan i Moby's Everloving drar igång som håren på armarna ställer sig i givakt.

Det är väl inte så att jag namedroppar? ;)

Jävla hemmafruar!

2007-11-20T12:34:00.000-08:00

Här sitter man!
Hjälplös och uttråkad med Assassin's Creed inom räckhåll. Men nej, då ska det tittas på Depserate Housewives och tjuras.

Helvete!

Byter ringsignal istället, Socio med Stone Sour får det bli.

Höst!

2007-11-20T12:10:00.000-08:00

Det blåser lite småkallt nu för tiden.
Men hittills har hösten varit ganska skön.
Mörka kvällar i soffan med endera Xbox-handkontrollen eller flickvännen i händerna (ordningen jag nämnde dem i är inget som man ska försöka tolka och göra sig rolig över).
Det har helt enkelt funnits ett mått av harmoni med i vardagen.

Men nu börjar det krypa lite i skinnet. Vardagen är lite tråkig och rentav osexig.
Jag längtar efter förändring och förnyelse. Men kanske är det bara naturligt, allt som är roligt är även det tråkigt ibland.
På tal om förändring. Imorgon ska jag och The Gôbbfan formerly known as Bengt Dennis börja träna. Här ska det bli muskler och jävelskap som i fornstora dagar. Jag hyser en viss förhoppning för att sommaren ska bli angenäm.

Jag blev lite nostalgisk idag. Audioslaves dänga I am the highway rullade igång när jag satt och slet som bäst på jobbet. Jag stannade upp en stund och nickade instämmande. Då träffade låten rätt i hjärtat idag är den som en tatuering på samma ställe!
Den är bara så jävla vacker:

Skrivkramp!

2007-11-11T13:37:00.000-08:00

Det skrivs lite för tillfället.

Läs rubriken igen så förstår du.
Är det någon som kan skylla på det så är det jag!

Dagens hjälte

2007-10-31T10:53:00.001-07:00

Om du ber mig nämna två fotbollsspelare som jag tycker är lite mer än bara vanliga dödliga lirare så finns det också bara två givna svar:

Nummer ett är tveklöst det hårdaste som någonsin beträtt en välklippt gräsmatta, Stefan Schwarz.

Nummer två är en så där kille som egentligen ser lite för nallebjörnsmässigt stilig ut för att man ska ta honom på fullt allvar. Men när Jamie Carragher ställer upp på planen och hans blick pendlar från vänlighet till krig, då ryser i alla fall jag av otäckt välbehag.
Det är något stort med den där mannen som inte riktigt går att förklara.
En sak är i alla fall säker och det är att Schwarz aldrig kommer att kunna känna sig riktigt säker på den där förstaplaceringen.

Dagens hjälte:

Tveksamt...?

2007-10-29T04:10:00.000-07:00

Jag bestämde mig för att byta alarmsignal på mobilen igår.
Jag är helt allergisk mot den där störiga jävla signalen som vanligtis är standard i en klockradio. Den finns för övrigt med i en nanonsekund i början på någon reklam som går på tv för tillfället. Bara den där nanosekunden för mig att tugga fradga och kräva att blod måste flyta för att jag tvingas utstå oväsendet.
Därför använder jag mobilen som väckarklocka.

Fram tills igår hade jag Stolen Prayer med Alice Cooper på grund av dess lugna början som gör att man vaknar så där lagom snabbt. I brist på annat bytte jag till Nothing's the same med Black Label Society.
Egentligen ett dåligt val för det innebär att jag kommer att vakna varje morgon och bli sentimental och ledsen.
Den påminner mig nämligen om alla man har varit tvungen att, om inte för evigt men ändå, ta farväl av. Särskilt i samband med studier eftersom mitt liv i stort sett bara har bestått av just studier.
Samtidigt handlar den om livet och verkligheten och att allting ständigt förändras.
Men framförallt sjunger Zakk Wylde om läxan man aldrig lär sig.
Nämligen att inte fästa sig för mycket vid människor för att de förr eller senare kommer att försvinna...på ett eller annat sätt.

Jag älskar låtjäveln trots att den gör mig aningen nedstämd.

Sen talar den egentligen för sig själv:
Nothing's the same - Black Label Society

Nej nu räcker det!

2007-10-25T05:56:00.000-07:00

Jag klarar inte av när folk som inte kan hantera det svenska språket försöker skriva som om de behärskar det fullt ut.

Idag har jag nämligen läst det värsta pekoral jag någonsin stött på.
På Stockholm Citys spelblogg finns något som är en korsning av en recension och det som de väljer att kalla kärleksförklaring.
Ämnet är det nya Nintendo Wii-spelet Metroid Prime 3 Corruption.
Jag är ett barn av min tid, uppväxt med Nintendos grå låda och given Metroid-anhängare. Därför blir jag bara matt av att läsa skräpet. Skribenten pissar på Samus Aran när han i själva verket tror att han skrivit en hyllning.
Det är en text som befinner sig på samma nivå som all skit man skrev på högstadiet när man trodde att man kunde hantera språket!

Idag är jag uppriktigt glad att jag sålde mitt Nintendo Wii och införskaffade konkurrentens elit-konsol. Min spelupplevelse vad gäller Metroid Prime 3 Corruption är sedan en kvart tillbaka helt och hållet förstörd .

Jag borde egentligen inte länka till vansinnet men jag antar att en källhänvisning är på sin plats:
http://blogg.expressen.se/cityspel/entry.jsp?messid=298243

Till saken hör att jag har en kamrat som arbetar för samma publikation, skriver om samma ämnen och som dessutom är en utmärkt stilist.
Tänk om han fått uppdraget att skriva recension istället...

Fy fan!

Eddie!

2007-10-21T05:57:00.000-07:00

Vi diskuterade världens, i mitt tycke, bäste komiker igår över 13 öl!
Njut:

Because it's a fucking h in it...

Malt, humle, jäst och vatten!

2007-10-20T10:58:00.000-07:00

Ibland är det lite småjävligt i vardagen.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var en tämligen korpulent liten gosse. Av en slump och med lite vilja blev jag över tid en ganska tunn, ung man. Nästan lite för tunn faktiskt men det råddes det snart bot på med en resa till ett land där det inte rådde någon brist på socker.
Där någonstans nådde jag nog stadiet lagom och det har hållit i sig ganska bra.
Ända till den här helvetessaken dök upp i mitt liv:

Jag testade flickvännens våg idag förstår ni.
Vanligtvis brukar jag hålla mig borta från vågar på grund av det där med lite för tunn.
Idag var jag dock tvungen och kontentan av de sekunderna är helt enkelt:

Nu blir det skärpning!
Dekadensen är ett minne blott...för en tid framöver vill säga.

Och nej, det är inte jag på bilden. Det är någon konstig jävel som dök förbi när vi invigde helvetesmaskinen.

Det är inte det att...

2007-10-17T13:42:00.000-07:00

...jag är dålig på att uppdatera. Jag skriver helt enkelt bara när jag vill.

Nu vill jag egentligen inte skriva men såg det som ett nödvändigt ont för att förtydliga.

Imorgon är det fredag!
Inte?
Jo, för mig är det fredag för jag tar så att säga "HÄLJA!!!" som min vän 7yler skulle sagt. Han hör mycket dåligt, det är så jävla illa att han lyssnar i tratt. Det är också därför han skriker så jävligt. 7yler är helt omöjlig att ha med bland folk på grund av allt oväsen han för.
Ni kanske undrar hur han ser ut, jag brukar ju trots allt nämna honom med jämna mellanrum. Faktum är att 7yler är mannen här ovan, fångad i ett ögonblick då han skrämde bort en skock turister från en av våra fester i somras.
Han svär nåt rent förjävligt också och är allmänt oborstad överlag.
Jobbig jävel helt enkelt men man överlever om man inte bryr sig för mycket när han börjar veva och ska slåss.

Nåväl, godnatt!

Idol!

2007-10-13T02:46:00.001-07:00

Jag blir förbannad över vissa deltagares låtval ibland.

Det kan inte vara så fruktansvärt främmande för de skönsjungande männen och kvinnorna att inse att en vinst även handlar om publikfrieri.
Sen måste man nog också ha lite distans också. Att välja ett stycke av Lauryn Hill är som att be ormjäveln nedan att bita en i häcken. Men samtidigt som man ska akta sig för att välja en låt av artister som är mer än unika så finns det väl också en charm i att göra just det. Då ska man dock vara jävligt säker på att man gör en bra tolkning.

Vad gäller årets svenska upplaga är det egentligen bara en man jag imponeras av och det är Daniel. Klockrena låtval och en röst som skulle få änglarna att gråta.

I sammanhanget vill jag också nämna att jag skrev detta inlägg medan jag lyssnade på Fucking Hostile av Pantera.

Mätt?

2007-10-02T01:12:00.000-07:00

Nästa gång ni har ångest över att ni käkade lite för mycket! Ägna en tanke åt det här jävla idiotdjuret som inte förstod bättre.
Eller handlar allt egentligen om hungriga bybors katastrofala jaktsäsong?

Måndag!

2007-10-01T02:11:00.000-07:00

Jag vaknar och är skittrött.

Duschar, rakar mig, äter...famlar efter iPod...trycker random och då kommer hon, Lisa Miskovsky, denna fantastiska kvinna. Acceptable losses är en riktigt bra start på en höstmulen måndag.
Fastnade för den här raden:

"Made a deal with a man at the crossroads who knew where to find you..."

Vem kan det ha varit???

Helgen var fantastiskt kul trots att jag fick agera psykolog åt femton personer. Det var inga supertunga ämnen och samtidigt är det faktiskt lite roligt att folk öppnar sig och att man kan vara till hjälp. Folk tar sig bara för lite tid att bara prata med varandra.
Roligast var uppvaknandet på söndag bredvid en vän som jag till en början trodde var Lars Weiss eller Björn Hellberg.
Lite läskigt.

Åt helvete...

2007-09-29T04:45:00.000-07:00

Så här blev det!

Jag beslutade mig för trimmern, gjorde det själv och det blev bra! Så långt är allt väl.
Efter att ha kommit ut ur duschen får jag syn på tre vilsna strån i nacken och beslutar mig för att kapa bort dem.
Här går det åt helvete.
Innan jag klev in i duschen hade jag tagit bort skyddskammen på trimmern och plötsligt stod jag med en jävla parkeringsficka i bakhuvudet.

Trimmern - Sixx 1-0

Så nu ser jag ut som Daniel Bretitholtz och gråter konstant.

Follow my way?

2007-09-27T09:04:00.000-07:00

Utan musik skulle jag förmodligen dö!

Ibland blir det där med musik intressant. Som idag när jag loggade in på en för tillfället mycket populär community. Jag har listat mina favoritlåtar samt sett till att den blandar dem då och då.
Så här såg det ut i förmiddags:

* Walking In My Shoes - Depeche Mode
* One Headlight - The Wallflowers
* Inflatable - Bush
* So Cold - Breaking Benjamin
* Useless - Depeche Mode
* Breath - Breaking Benjamin
* I Won't See You Tonight Part 1 - Avenged Sevenfold
* Socio - Stone Sour
* Save Me - Damageplan
* Hurt - Johnny Cash

Min första tanke var att den som ser detta måste tro att jag är världens mest deprimerade människa. Tro mig, det är en hel del sleazemetal med i den där listan också.
Samtidigt är låtarna blandade på ett sätt som är jävligt "rätt".

Normalt lyssnar jag på det mesta som är gjort med skicklighet och finess.
Därför är jag grymt svag för gitarrhjältar och skickliga sångare/sångerskor. Ska man kategorisera mig så är nog Metalhead den bästa benämningen.
Tungt, hårt och gärna spetsat med lite gitarronani är min melodi.

Men sanningen är den att jag alltid fallit för låtar om olycka, känslor och besvärlig kärlek överlag. Varför är nog ganska enkelt att räkna ut om man känner mig. Nej mitt liv har inte varit någon gråtvals men det finns något som tilltalar mig i musik som gör lite "ont".
Olyckliga känslor känns mer äkta helt enkelt.

Svart själ har jag kallat det ibland. Kanske är det så? Det är hur som helst lite som det faktum att man alltid har en tendens att romantisera olycklig kärlek.

Nu måste jag ju även ge ett bra exempel. En låt som säger en hel del om själen (torde vara min i det här fallet) och som dessutom faller in i ovanstående ram:
Follow my way med en av världens bästa sångare, Chris Cornell.

När fan blir gammal

2007-09-25T23:47:00.000-07:00

Frisyrer är roligt.

Genom åren har jag hunnit testa mig fram i hårdjungeln. Crew-cuts, snedbena, hockeyfrilla med inslag av sleazemetal, mer eller mindre rakat etc.
Generellt sett så har jag dock mestadels varit kortklippt med lite olika stilar beroende på humör.

Men nu så börjar det hända saker. Min kropps åsikt om var hårfästet bör sitta har plötsligt förändrats och jag har börjat ana att saker och ting händer.
Visst, om ett antal år är jag 30 så nog fan vet jag att det kommer att ske något förr eller senare. Dessutom har jag vänner som har fått kämpa med sånt här i flera år.

Någon fara är det egentligen inte, jag kan med gott samvete spara ut mitt svall till längre frisyrer utan att det ser konstigt ut. Frågan är bara om det egentligen blir lika snyggt som att låta trimmern gå varm. Kort är ju alltid rätt och dessutom lättskött och en smula manligt. Långt är förvisso mer kreativt men spretigt, trassligt och blir bara riktigt bra en gång av tio.
Modehuset Dolce & Gabbana är för övrigt ett av få som konsekvent har minst en manlig modell med på catwalken som är rejält snaggad. Det måste ju ligga något i det.

Egentligen har jag ingen favorit. Jag tycker det mesta är snyggt om det är gjort med stil och helt enkelt passar. Personligen brukar jag överlägga med mig själv med ovanstående argument (lättskött vs. trassligt osv.) i åtanke.
Det slutar som sagt som regel med kort!

Men! Det är ju inte metal alls, egentligen. Om vi inte snackar riktigt hård jävla ont-i-öronen metal förstås.
Ni som anser er vara intelligenta och har ögonen med er kan ni säkert räkna ut vilken frilla jag helst skulle låta pryda min hjässa.
Men orkar jag?

Jaktsäsong

2007-09-25T11:43:00.001-07:00

Vem är den här mannen kanske du tänker?

Master Chief heter han och imorgon tar han över mitt liv. Jag har egentligen aldrig gillat Master Chief men jag har erkänt mig besegrad och har därför kapitulerat!

Den här mannen skulle aldrig bjuda dig på godis. Han skulle aldrig klappa din katt och han skulle definitivt aldrig ligga kvar och gosa efteråt.
Nej, han skulle snarare dra så fort salvan var avlossad, sno ditt godis och trampa ihjäl kattfan på vägen ut.

Är man uppväxt med tv-spel så är ett släpp av den här digniteten i det närmaste religiöst. Det kanske låter helknäppt men vi män är löjligt svaga för leksaker. Nu för tiden så är det ju dessutom helt normalt att känna så!

Till alla Boråsbor! Ser ni en yngre herre med praktribba och ett desperat uttryck i ansiktet imorgon så hälsa från Master Chief och invänta reaktionen!

Big spender

2007-09-25T11:19:00.000-07:00

Det händer saker nu. Utanför fönstret färgas den tidigare gröna skruden vackert röd, gul och brun.

Jag älskar hösten med ösregn, blåst och allt det för med sig. Framförallt för att jag är en sån där dåre som lever mitt liv genom linsen. Likt förbannat så plåtar jag för lite. Det är mycket snack och liten verkstad. Det finns anledningar till det, bland annat för att ett grepp om kameran är lika med jobb!
Men så finns det grader i helvetet också. Hösten är en påminnelse om att man om några månader kommer gå med konstant driv-is i pungen och frysa häcken av sig så fort man sticker fötterna utanför täcket på morgonen.
När min vän 7yler blir statsminister har han lovat att avskaffa vintern. Att han sen ska subventionera whiskey, legalisera vapen och sälja Skåne till Danmark är en annan sak.

Men hösten är fantastisk ur ett särskilt perspektiv. Förr oss män som har ett intresse av att lägga lite kraft på det yttre är det rena, jävla julafton.
Ja, jag är en riktig klädgalning och inom kort blir det nya boots, skinnjackor, halsdukar och fan och hans moster. Givetvis med drag av personlig konkurs.
Lyckligtvis är jag lierad med The Moneymaker formerly known as The Devil (samma jävel som ska bli statsminister). Vi har en udda effekt på varandra. Shoppar vi tillsammans slutar det ofta med långa kvitton av någon konstig anledning. Jag vill minnas ett citat om undertecknad som lät ungefär: "Helvete! Så fort du är med så slutar det med att jag är ruinerad!".

Det jävliga är att det är sjukt kul!

Confessions of a dangerous mind!

2007-09-25T11:15:00.000-07:00

Det var bara på låtsas. Förlåt!

Faktum är att man är gammal i gemet. Men nu sker detta i en ny kostym och med nya förutsättningar.

Låter det kryptiskt?

Det är meningen!